Patrik Engellau

Det är frågan, och den, känns det som, närmar sig från alltfler håll.

Som svensk är man lydig, det är i alla fall vår självbild. Hur ofta hör man inte att italienarna minsann struntar i allt vad EU säger, medan vi svenskar lyder vartenda dekret till punkt och pricka. (Att italienarna är odisciplinerade är otvivelaktigt. Ett av mina formativa minnen är när jag för länge sedan landade i Rom med ett Alitalia-plan och alla italienare i planet, efter att ha blivit ombedda att sitta fastspända tills planet stod helt stilla, omedelbart reste sig upp. För övrigt struntar även Sverige understundom i EUs regler, framför allt när EU vill lägga band på den offentliga sektorns framfart med det civila samhället.)

Det finns en logik i att svenskar är lydiga mot överheten, ty vi har av tradition, mer än andra folk, haft en överhet som varit rätt schysst. Inte så att den svenska överheten aldrig gjort några övergrepp mot medborgarna, men den har ändå hållit sig jämförelsevis bra i schack. Räkna antalet uppror och revolutionsförsök genom Sveriges och andra länders historia så vågar jag slå vad om att Sverige haft färre.

Men under de senaste årtiondena har svenska folket i ökande utsträckning blivit underkastat två nya överhetsnivåer, dels EU, dels FN. Överhet som överhet, verkar svensken reagera, vi bör nog anstränga oss för att lyda.

Våra nationella ledande politiker tycks inte känna några gränser för sin ambition att anpassa sig till och tro på de nya överhetsnivåernas goda avsikter och välgörande inflytande. Vad jag kan förstå beror detta inte minst på att de ledande nationella politikerna, i kraft av sina egna humanitära stormaktsambitioner, hoppas kunna tillskansa sig för den egna personen intressanta positioner, typ säte i FNs säkerhetsråd. Majoriteten av FNs medlemmar, som utgörs av fattiga länder, måste rimligtvis betrakta svenskarna som, med Lenins språkbruk, nyttiga idioter. Samma sak, alltså intressanta, lukrativa och betydelsefulla positioner och jobb, hägrar inom EU. (Visst, man hävdar sig göra det för världsfreden, kvinnans ställning och andra nobla syften, men jag har för lång erfarenhet av internationellt arbete för att riktigt tro på sådana försäkringar.)

Så att svenska politiker gillar högre nivåer att klättra i går att begripa. Det är ungefär som att en nationell karriär kan locka en kommunpolitiker. Men frågan för oss medborgare, som inte avser att äntra de internationella klätterställningarna, är hur vi bör förhålla oss.

Jag tror inte det finns en EU-stat som inte struntar i EU om det behövs. När statsministern upprört säger att EU ska ta sitt ansvar i migrantfrågan gör det närmast ett patetiskt intryck. Tror han på allvar att EU har något att säga till om i dessa frågor? Här gäller att alla nationer, utom kanske Sverige, ser om sitt eget hus.

Det är samma sak med FN. FN är naturligtvis på många sätt en jättebra organisation, men det frodas också ohyra i den ljusblå fanans veck, typ barndeklarationen som jag besvärat mig med att läsa och kommentera.

Frågan om fortsatt lydnad gentemot de internationella traktaterna tränger sig på. Dublin- och Schengenförordningarna har väl i praktiken redan fallit. FNs Genèvekonvention, som fastställer asylrätten, står nog närmast på tur. Österrike har just beslutat att som ”riktmärke” bara låta hälften så många migranter som förra året nu släppas in i landet. Har man väl fastställt ett antal så har man i praktiken upphävt asylrätten, ty de migranter som kommer efter det att kvoten är full har då ingen möjlighet att söka asyl. (Sedermera har Österrike återtagit sitt beslut.)

Svensk migrationspolitik har hittills gått ut på att administrera kriser. Vi måste nu utforma en långsiktig, hållbar och genomtänkt plan. Snart kommer våren och då blir det ånyo fart på folkrörelserna (ett ord som fått ny betydelse).