Patrik Engellau

För snart ett år sedan skrev jag en krönika om den verkliga svenska rasismen. Min poäng var att svenskar är rasister i den bemärkelsen att vi inte räknar med att representanter för vissa kulturer ska kunna leva upp till svenska förväntningar och att vi därför inte anser oss böra ställa krav på dem. Jag exemplifierade med observationen att det är därför det aldrig blir räfst och rättarting med u-landsbiståndets permanenta misslyckande. Nu tänker jag ta ytterligare en svängom med den idén med anledning av en aktuell händelse som jag återkommer till.

Vilket av följande två uttalanden är (mest) rasistiskt?

a) Jag hatar araber.
b) Vi ska ta hand om araber för att det är synd om dem.

Utan att ha något vetenskapligt belägg skulle jag förmoda att den allmänna, eller i varje fall offentligt påbjudna, uppfattningen i Sverige är att uttalande a) är rasistiskt medan uttalande b) är omtänksamt, inkännande och vänligt.

Detta synsätt är emellertid, enligt min mening, felaktigt. Det vi ogillar – och bör ogilla – med rasismen är inte att den är känslosam åt det ena eller det andra hållet, utan att den kliniskt och känslokallt tillskriver olika genuppsättningar olika värde och på den grunden inrättar ett rangordningssystem där den ena gruppen anses mer högtstående än den andra.

Den som tror att vita sydafrikaner under apartheidtiden hatade svarta sydafrikaner är felunderrättad. Jag var där flera gånger och träffade vita som var mycket vänligt inställda till sina svarta landsmän utan att för den skull för en sekund betrakta dem som jämlikar. De svarta är, förklarade man för mig, jättetrevliga men underlägsna, lite som barn, det är därför vi tar hand om dem och försöker uppfostra dem.

Om en grupp hatar en annan behöver det inte alls ha att göra med att den ena eller den andra (eller båda) hyser nedlåtande uppfattningar om motpartens genuppsättning. Jag tror inte stormaktstidens danskhatande svenskar ansåg juten för en medfött underlägsen person. Jag tror inte sunniter anser sig genetiskt överlägsna shiiter eller vice versa. Hat växer gärna mellan jämlikar.

Men om en grupp framför uppfattningen att de krav och förväntningar som rimligen kan ställas på dess egna medlemmar inte bör ställas på en annan grupp så ska rasismvarning utfärdas.

Jag tänker förstås på det vid det här laget herostratiskt ryktbara uttalandet av rikspolischefen Dan Eliasson efter Mölndalsmordet, där polischefen försökte urskulda det ensamkommande mördarbarn som tog livet av en 22-årig personal på barnhemmet där han bodde:

…den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Tre månader före Mölndalsmordet inträffade Trollhättemorden, där en svensk 21-åring mördade tre invandrare i en skola. Nationen nästan stannade av skam över att en av oss svenskar kunnat utföra ett så avskyvärt dåd. Tanken att rikspolischefen då skulle ha uttalat sig på motsvarande sätt om den unge svenske mördaren går inte att tänka.

Denna olikhet i förväntningar och krav på representanter för olika befolkningsgrupper, är inte den ett tydligt uttryck för rasism?