Mohamed Omar

En av gammelmedias mest envetna försvarare heter Fredrik Virtanen. Frågan är dock om hans försvar inte stjälper mer än det hjälper. Jag tror nämligen att det bästa sättet att försvara gammelmedia är att reformera sig, ja att tänka nytt. Inte att försöka vrida klockan tillbaka.

De nya nätmedierna är inte bara bra. Där finns mycket dynga. Men de är här för att stanna. På gott och ont. Gammelmedia har fått konkurrenter. Det finns olika sätt att hantera konkurrenter – det bästa sättet att förbättra sin produkt. Kolla vad de andra gör som är bra och ta lärdom. Det vill inte Virtanen göra. Han anser sig inte ha något att lära. Med den inställningen blir gammelmedia snart dödmedia.

Expressen-skribenten Sakine Madon publicerade nyligen två krönikor om hur journalister avstår från att skriva saker som kan tänkas gynna Sverigedemokraterna. Hon har varit i kontakt med flera som vittnat om detta.

I ledarkrönikan ”Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta” i Aftonbladet den 30 januari kom Virtanens svar. Något sådant som att undvika publiceringar för att inte gynna SD finns inte slår han fast. Det är bara en sådan där konspirationsteori och lika befängt som att tro att Illuminati styr världen. Hur vet han att det inte förekommer? Han har aldrig märkt av något.

De som granskar medierna och påtalar missförhållanden vill inte väl. De drivs av hat, menar Virtanen. Man borde inte hata journalister. Man borde tycka synd om dem eftersom ”jobben blir färre, otryggare och stressigare”. Underförstått: de som redan har det så stressigt borde inte besväras med frågor. Vi ska tippa på tårna kring de känsliga journalistprinsessorna.

Det ser väldigt mörkt ut för gammelmedia, konstaterar han. ”Risken finns att det viktigaste vi har, tidningarnas lokaljournalistik, försvinner när de sista älskade betalande slentrianprenumeranterna dör ut.”

Ja, gammelmedia är döende. Det borde han ju ta som ett incitament att göra ett bättre jobb. Kanske ta till sig av Sakine Madons och andras kritik. Kanske snegla lite på alternativmedierna på nätet för att ta reda på vad som gör att de kan sno gammelmedias läsare.

Det viktigaste vi har är tidningarnas lokaljournalistik?! Det viktigaste vi har? Finns det verkligen ingenting som är viktigare? Försvarsmakten, sjukvården, rättsväsendet? Nej, utan tidningarnas lokaljournalistik får man förmoda att demokratin faller och fascisterna tar över.

Virtanen gör sedan samma misstag som så många andra av gammelmedias envisa försvarare: blandar ihop kritik och hat. Han talar om ”organiserad nätrasism” och ”drevet” mot ledarskribenten Hanne Kjöller efter att Dagens Nyheter av alternativmediesajten Nyheter Idag påkommits med att mörka omfattande sexövergrepp på popfestivalen We are Stockholm i Kungsträdgården i somras.

Men kritiken mot Dagens Nyheter var befogad. Denna helt riktiga kritik bör inte sammanblandas med hatdrev och nätrasism. Det är ohederligt. Och lika ohederligt är det att förvränga vad Sakine Madon skrivit i en av sina krönikor. I ”Journalister ska inte bli aktivister”, publicerad i Expressen den 22 januari, skrev hon att det är som att ”hela medie-Sverige” vet vad som pågår, det vill säga att man i vissa fall avstår publicering för att inte gynna SD.

”Hela jävla medie-Sverige! 14 000 journalister i gigantisk konspiration!” utbrister Virtanen. ”Detta är ju alldeles oerhört. Det borde göras film av det. Men vem ska göra den filmen när murvel-illuminati styr allting?”

Men det var alltså inte vad Sakine Madon skrev. Hon påstod aldrig att alla Sveriges journalister var inbegripna i en konspiration. Hon skrev att utifrån den information hon fick från sina kontakter skulle man kunna få intrycket att detta var något som ”hela medie-Sverige” kände till. Detta ”hela” dessutom menat som en retorisk överdrift. Om jag säger att ”hela stan snackar om dig” som menar jag inte bokstavligt att varje invånare i staden snackar om dig.

Virtanen hävdar sedan att ”drevet mot journalistiken” är på ”en ideologisk nivå”. Bakom ”drevet” står nämligen ”samtidens starkast växande rörelser”. Vilka är dessa? Fascismen och högerpopulismen. Dessa drev finns, men det betyder inte att gammelmedia bör använda dem som ursäkt för att strunta i riktig kritik av riktiga problem.

Det minskade förtroendet beror ju också på sådant som DN:s mörkning av sexövergreppen i Kungsträdgården och att journalister avstår från att publicera vissa saker för att inte gynna SD. Om inte dessa problem fanns hade drevarna inte haft lika mycket att gå på. Det är verklig självkritik och inte förnekelse som kan rädda gammelmedia. Och för att denna insikt ska kunna sjunka in krävs ett ödmjukt sinne.

Fredrik Virtanens gnälliga ledarkrönika illustreras med en bild av Tintin. Det finns en viktig skillnad mellan journalisten Tintin och journalisten Virtanen förutom att den ene är påhittad: Tintin är ämnad att vara underhållande, Virtanen är det mot sin vilja, och på ett annat, låt oss säga mera tragiskt, sätt.