Patrik Engellau

Det sannolika, om man bara bedömer efter dagens situation, är att migrantvolymen i år kommer att vara i samma storleksordning som förra året. Årstakten just nu ligger på 40 000 nyankomna. Med vårvärmen blir det lättare att färdas över Medelhavet och genom Europa. Det skulle nästan förvåna om inte volymerna då ökar tre, fyra gånger på årsbasis. Migrationsverkets prognos för 2016 från oktober förra året låg i intervallet 140 000 till 190 000 asylsökande.

Det talas om att svensk migrationspolitik gjort en tvärvändning. Visst, det sägs saker som aldrig hade kunnat sägas för ett halvår sedan, men har det hänt något i verkligheten? ID-kontroller? Hur lång tid tar det innan varenda migrant har ett förfalskat syriskt studentleg som han kan lura en dansk buss- eller taxichaufför med?

Den sannolika följden blir att den svenska mottagningsapparaten kraschar av trycket. Det kommer att saknas asylanläggningar och många migranter kommer oregistrerade att försvinna ut i den ljusa nordiska natten. Bråken på anläggningarna ökar, dels för att många migranter blir tokiga av att sitta och vänta och inte tar initiativ att göra något nyttigt, dels för att en antisvensk och fientlig kultur utvecklas på anläggningarna, inte minst för att svenska myndighetspersoner inte törs sätta gränser.

Sannolikt kommer polisen inte att räcka till för att upprätthålla ordningen, varken på boendena eller i samhället i övrigt. Visserligen pratas det om några tusen fler poliser, men hur snabbt kan de stampas fram ur marken? Med lite politisk beslutsamhet och handlingskraft skulle en del av försvarsmaktens personal snabbt kunna vidareutbildas till beredskapspoliser – vilket Johan Westerholm föreslagit – varmed Sverige skulle få ytterligare kanske 7 – 8 000 ordningspersonal. Antalet poliser i yttre tjänst skulle därigenom fördubblas. Det finns emellertid, vad jag kan se, inga politiker med den behövliga tågan. Politikernas åtgärder är valhänta och trevande, kommer för sent och är mest munväder. Det är som om de inte riktigt ville göra det som de möjligen begriper behöver göras.

Det sannolika är därför att utvecklingen fortsätter i tangentens riktning. Socialtjänsten pajar och tand- och sjukvården dignar under trycket av nya, vårdbehövande och prioriterade patienter. Åtskilliga glesbygdskommuner får ny majoritetsbefolkning vilket ställer deras välfärdssystem inför oöverkomliga påfrestningar.

På många ställen upphör skolan i praktiken att fungera. Det är tråkigt för lärarna, som inte kan utöva sitt yrke, och det är tråkigt för skolbarnen, som inte får lära sig något, men därtill kommer en annan sannolik effekt, nämligen att de en gång så beslutsamma och stränga skolmyndigheterna tappar all auktoritet. Vad ska de göra? De kan sitta i Stockholm och fatta hur många skarpa beslut som helst, men de rår inte på verkligheten. I förlängningen leder det sannolikt till att driftiga, dugliga svenskar övergår till att strunta i myndigheterna. Till exempel startas det sannolikt fler friskolor som vägrar ta emot elever som inte talar svenska. Om kommuner inte beviljar skolpeng börjar de finansiera sig med avgifter och blir därigenom dubbelt skyddade mot migrantbarn. När myndigheterna inte längre kan göra sitt jobb slutar folk bry sig om dem och försöker lösa sina problem på egen hand så gott det går.

Motsvarande gäller den allmänna ordningen. De tiotusentals oregistrerade migranter som inte får bidrag och inte hittar arbete måste försörja sig. Det är bara att räkna med att kriminaliteten ökar, särskilt som det inte finns poliser till mycket mer än gränskontroller. När vanliga skattebetalande förortssvenskar upptäcker att ungdomsligor genomför stöldturnéer i deras villakvarter och hotar våldta deras döttrar så kommer dovare toner att mullra i nationens sinnesstämning. Om ordningsmakten förlorar kontrollen inte bara över vissa avgränsade områden som idag, utan mer generellt i det allmänna Medelklassverige utvecklas nationen gradvis till en ”failed state”.

När staten tappat förmågan att värna sitt våldsmonopol behöver medborgarna alternativa våldsapparater till sitt beskydd. I ett normalt latinamerikanskt land hade militären gjort statskupp och återupprättat ordningen, men Sverige har ingen sådan militär. Vad sker i stället? Mellankrigstidens tyskar vände sig till Hitler. En svala som kanske förebådar en tyvärr begriplig och rentav sannolik utveckling – som jag i andanom våndats över – kom häromdagen, när författaren Katerina Janouch enligt uppgift solidariserade sig med våldsamma fotbollshuliganer som slogs mot marockanska gatubarn på T-Centralen.

En handlingsförlamad regering bjuder monstret på bal.