På bland annat denna blogg har invasionen av utomeuropeiska migranter jämförts med de händelser, som i slutändan ledde till det västromerska rikets fall. Germanska stammars övergång över Rhen vintern 407 har därvid tillmätts avgörande betydelse. Invasionen hade föregåtts av en lång tid av förfall, avbruten av perioder av temporär återhämtning under handlingskraftiga kejsares styre.

David Engels, professor vid Université Libre de Bruxelles och expert på romersk historia, berör inte dessa sentida händelser. För honom gick det gamla Rom, det etniska romarnas rike, i verkligheten under flera århundraden tidigare. Boken kom ut 2014 som en uppdaterad tysk upplaga[1] av den ursprungliga franska versionen[2] från 2013.

Under första seklet före vår tideräkning genomgick den romerska republiken stora förändringar som slutade i ett för samtiden nästan osynligt systemskifte. Octavianus, Caesars adoptivson, gick segrande fram ur ett långt inbördeskrig. Numera mest känd under den honom av senaten förlänade titeln Augustus etablerade han sitt envälde under republikansk täckmantel. I övergången från republik till envälde ser Engels en parallell med den pågående utvecklingen inom EU.

Från republikens slutfas finns en rik flora av skriftliga källor bevarad. Dem använder sig Engels av för att visa hur romerska och även grekiska politiker, historiker och filosofer upplevde hur deras värld förändrades. Vad dagens EU-medborgare tycker och tänker om sin föränderliga värld kan utläsas ur den stora mängd statistik som Eurostat årligen producerar. På den baserar Engels sin uppfattning om EU-medborgarnas inställning.

Vid sin jämförelse får författaren belägg för sin hypotes att det finns stora likheter mellan Rom under republikens sista dagar och vår tids EU: försvagning av medborgarnas nationella identitet och av traditionella strukturer såsom familj och trossamfund, ökande materialism i förening med globaliseringssträvanden, oförmåga att genomdriva reformer, minskat intresse för politik och samhällsfrågor, immigrations- och integrationsproblem samt befolkningsminskning på grund av sjunkande födelsetal.

EUs svaga punkt av avgörande betydelse är enligt Engels att medborgarnas nationella identitet urholkats men inte ersatts av en gemensam europeisk sådan. Medborgarna har därför svårt att identifiera sig med unionen. Försöken att på rationella kosmopolitiska grunder konstruera en ny europeisk identitet menar han är dömda att misslyckas. På liknande sätt urholkades de romerska medborgarnas identitet. En viktig sammanhållande faktor var den gemensamma religionen. Från att ha varit ett slutet, etniskt definierat samhälle fram till tiden efter Kartagos fall öppnades Rom för utlänningar. Medborgarskapet vidgades till att omfatta medborgarna i de kolonier som etablerats i erövrade områden och, efter ett blodigt inbördeskrig, till Roms italiska bundsförvanter. En avgörande faktor för identitetens försvagning var enligt Engels att även slavar som frigetts av sina romerska herrar blev medborgare i samband med frigivningen. För dem betydde den romerska statens kult med Jupiter och Minerva som högsta beskyddare föga. De föredrog sina egna gudar.

I det gamla Rom ledde förändringarna efter blodiga mellanspel till ett upplyst envälde. Enligt Engels är även EU på väg mot ett sådant, fast på fredligt sätt. Även om Engels beklagar att demokratin får ge vika, så pläderar han ändå för ett slags skendemokrati där en upplyst byråkrati/oligarki innehar den verkliga makten. Han anser att andra lösningar som står till buds är sämre. Vägen tillbaka till ett nationernas Europa menar Engels är stängd eller åtminstone mycket farlig att gå. Om medlemsstaterna försökte vända EU ryggen skulle det leda till en försvagning av Europa som global spelare och ge främmande makter såsom USA och Kina möjlighet till ingripande.

Sönderfallstendenserna i det gamla Rom tog sig ett liknande uttryck. Ett på pliktkänsla mot staten och medborgarnas inbördes solidaritet byggt samhälle ersattes av ett där den personliga friheten att agera enligt eget gottfinnande sattes högst. Av ekonomiska skäl var den friheten begränsad till de besuttna klasserna, senatorerna och riddarståndet. Populasen fick nöja sig med bröd och skådespel.

Engels verkar utgå från premissen att EUs ledande skikt kommer att agera med medborgarnas bästa för ögonen. På samma sätt som Augustus upplysta envälde gjorde. Enligt min uppfattning är detta ingalunda givet. Det är tveksamt om en på ett odemokratiskt sätt etablerad maktelit i längden förmår tillförsäkra sig den legitimitet, som krävs för ett fredligt välde. Framför allt i orostider där medborgarnas solidaritet sätts på prov.

Gerhard Miksche är historieintresserad naturvetare

[1] David Engels. Auf dem Weg ins Imperium. Die Krise der Europäischen Union und der Untergang der römischen Republik. Historische Parallelen. Europa Verlag Berlin, 2014. ISBN 978-3-944305-45-5.

[2] David Engels. Le Déclin. La crise de l’Union européenne et la chute de la République romaine – quelques analogies historiques. 2:a reviderade upplaga, okt 2013. Éditions du Toucan, Paris. ISBN 978-2-81000-524-6