Krister Thelin

Inom kort kommer Demokratiutredningen att lämna sitt betänkande. Men dess ordförande Olle Wästberg har redan aviserat att ett förslag är att sänka rösträttsåldern i lokala val till 16 år. Han avslöjade, att han inledningsvis varit tvärt emot men låtit sig övertygas under utredningens gång, bland annat med hänsyn till att Norge har denna gräns och att forskningen visat, att åldern är väl vald för att lotsa unga in i ett ökat engagemang till båtnad för valdeltagandet – och därmed demokratin. Förslaget har redan blivit hårt kritiserat och kommer att säkert att diskuteras framöver. Låt mig bidra med några synpunkter.

Myndighetsåldern har skiftat över tid. 15 ansågs en gång vara lämpligt, något som avspeglas i vår nuvarande straffmyndighetsålder. 21 var sedan under mycket lång tid den gräns då mognadsgraden ansågs vara formellt nådd. Den sänktes år 1969 till 20 för att därefter år 1975 sänkas ytterligare till nuvarande 18 år. Denna gräns är också den som FN:s barnkonvention anger mellan barn och vuxna. Den som är under 18 är barn (“underårig”) och saknar full rättshandlingsförmåga. Barn har inte den mognad och utvecklingsgrad som vuxna, vilket även leder till att de är särskilt skyddsvärda. Hänsyn tas inte till individuella variationer i mognad eller utveckling. Någonstans måste en gräns dras.

Bristande rättshandlingsförmåga har inte bara barn utan också vuxna som av psykiska skäl inte kan bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Fram till 1989 kunde de vuxna som stadigvarande var sinnesförmörkade bli omyndigförklarade, vilket alltså medförde att de förlorade sin fulla rättshandlingsförmåga. Men också rösträtten gick förlorad. Detta ansågs vara en brist, och omyndigförklaring ersattes med förvaltarskap: rättshandlingsförmågan gick förlorad men inte rösträtten. Sverige är i detta hänseende unikt. I andra länder finns antingen omyndigförklaring med förlorad rösträtt och/eller en möjlighet att hindra den som på valdagen inte är vid sina sinnens fulla bruk från att rösta (vilket alltså inte går i Sverige). I vårt land kan alltså den som nått vuxen ålder men som på grund av “sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom” likväl rösta. Det anses av dem som drev fram reformen vara ett demokratiskt framsteg (jag vet, ty jag var med). I praktiken kan det nog antas att rösträtten själva verket utövas av dem som agerar som ombud eller ställföreträdare för den röstberättigade.

Rösträtten följde från år 1945 myndighetsåldern, det vill säga 21 år. 1965 sänktes den till 20 år, och år 1969 till 19 för att alltsedan 1975 vara 18 år, alltså åter samma som myndighetsåldern. Kravet på sänkt rösträttsålder har som regel förts fram av vänstern, uppenbarligen i hopp om att de ungas röster skulle komma den till del. Miljöpartiet har också länge haft rösträtt vid 16 år i sitt program.

De successiva sänkta myndighets- och rösträttsåldrarna de senaste 40-50 åren har inte varit konsekventa. Någonstans har hos politikerna tydligen tvivel funnits om att de nymyndiga och rösträttsfähiga kanske trots allt inte varit fullt mogna och ansvarstagande. Så har exempelvis rätten att köpa alkohol frusits vid den tidigare myndighetsåldern 20 år. På motsvarande sätt ges enligt brottsbalken en straffrabatt åt den som är under 21 år. Och lagen om vård av unga har för vissa fall kvar såväl 20 som 21 år som gräns för ingripande. Så vi har för närvarande den smula märkliga ordningen, att unga får utse lagstiftare men anses omogna och som barn enligt alkohol-, straff- och omhändertagandelagarna. De svenska politikernas besked är alltså: “rösta på oss, det är du klok nog för, men vi anser att du ändå inte kan betraktas som vuxen”.

En sänkning av rösträttsåldern till att omfatta barn på bara 16 år skulle vidga detta inkonsekventa gap. 18-årsgränsen bör av mognads- och utvecklingsskäl enligt min bestämda mening alltjämt vara lägsta gräns för såväl myndighet som rösträtt. Däremot bör de gamla myndighetsåldrarna 20 och 21 utmönstras, där de nu släpar kvar i viss lagstiftning och alltså omyndigförklarar. Är man myndig, så bör man vara det fullt ut. Inte heller är den omständigheten, att vi tillåter certifierade “omogna” vuxna att rösta skäl nog att spä på med omogna barn.

Ja, men demokrati- och valdeltagandeargumentet för sänkt rösträtt som Olle Wästberg för fram? Det finns, inte minst bland statsvetare, en utbredd föreställning om att valdeltagandet måste öka för att legitimera demokratin. Det nära 100-procentiga valdeltagandet i SSSR och de gamla folkdemokratierna verkar hägra. I USA brukar valdeltagandet ligga runt 40 procent. Men sällan brukar statsvetarna döma ut USA som odemokratiskt på den grunden. Yttrandefrihet och fri åsiktsbildning är nämligen bra mycket viktigare demokratiska faktorer än valdeltagandet. De röstmaximerande förespråkarna utgår också från en felaktig premiss. Rösträtten är just en rätt – alltså också en rätt att avstå från att rösta. Få länder har röstplikt (i EU bland annat Belgien), men ingen statsvetare påstår att Belgien, där man alltså kan bötfällas om man utan laga skäl avstår från att delta i val, är mera demokratiskt än Sverige. Inte heller “demokratiargumentet” håller som skäl att sänka rösträttsålder och den vägen “skola in” barnen i “demokratin”. Att Norge har 16 år övertygar inte i sig, ej hellre att Europaparlamentet förespråkar 16 år för deltagande i EP-valen, uppenbarligen i syfte att öka deltagandet i det valet. Barnröster bör inte användas för att höja valdeltagandet.

Det finns en stark misstanke (styrkt av opinionsundersökningar) att de rödgröna krafterna som vill se en sänkning av rösträttsåldern tror sig gynnas därav. Det är liknande utgångspunkter som ligger bakom önskemål om att förstärka icke-medborgares rösträtt (vid sidan av lättnader i krav på att förvärva medborgarskap). I dag räcker det för en icke-svensk medborgare att vara folkbokförd i tre år för att få rösträtt i lokala val, något som bland annat håller Malmös röda styre kvar vid makten. Att låta folkbokförda barn på 16 år också ingå i valmanskåren måste onekligen te sig lockande på sina håll. Som Lenin sa: “intresset ljuger aldrig”. Men Burke påminde oss också om ålderns betydelse för vad som styr: hjärta eller hjärna.