Patrik Engellau

Du behöver inte läsa den här texten. Du vet redan allt som står här. Texten är bara en bekräftande påminnelse om att det välfärdsindustriella komplexet finns och som alltid flitigt arbetar för att kunna utvecklas, skaffa fler tjänster, erhålla större budgetar och gå på fler kurser och så vidare.

En liten detalj som du dock kanske inte uppmärksammat är att otippade argumentationslinjer står till buds för detta anslagsfinansierade organisationssystem som ett privat företag aldrig skulle kunna använda, nämligen ”ge mig mer pengar för att jag är så dålig på att göra mitt jobb”.

I Svenska Dagbladet publicerades nyligen en debattartikel där en av det välfärdsindustriella komplexets utvecklingsavdelningar argumenterade i dessa termer. Nio professorer och andra forskare verksamma inom forskningsprojektet ”Barnets bästa när barn begått allvarliga brott” som bedrivs vid Stockholms universitet presenterade sin djupa oro över att kommunernas socialsekreterare är taffliga i jobbet.

Taffligheten manifesteras i att det sociala arbetet inte bedrivs ”kunskapsbaserat utan på ont och på gott, i linje med den tradition och de erfarenheter som utvecklats vid landets olika socialkontor”. I riktigt allvarliga fall kan det förekomma att bedömningar om barnens bästa kan baseras på ”magkänsla”.

Forskningen, försäkrar professorerna och forskarna, har nu kommit fram till att ”begrepp som barnens bästa, behov, kvalitet, kontinuitet, god vård” måste relateras till ”vad som är bra för barn och unga”. (Läs igen så att du förstår den djupa sanningen i detta.)

Den pedagogiska forskningen har därav dragit slutsatsen att ”dessa problem [måste] beaktas och åtgärdas”. Detta visar sig vara både en ”utbildningsfråga och en resursfråga”.

Att ”socialsekreterarnas juridiska och socialvetenskapliga kunskaper måste förstärkas” är det första kravet. Att ”socialtjänsten måste tillföras adekvata resurser” är det andra.

Kort sagt: eftersom vi är så dåliga på att göra vårt jobb måste vi ha fler kurser och mer pengar.

Hur är sådant dravel möjligt? Låt mig förklara hur jag tror det ligger till. Den svenska välfärdsstaten har, liksom andra offentliga myndigheter, bara två verktyg till sitt förfogande, nämligen regler och pengar. Med hjälp av dessa verktyg ska den försöka lösa problem som för det mesta inte går att lösa med regler och pengar, till exempel urspårade ungar som ibland begår allvarliga brott. Eftersom problemen inte kan lösas med de tillgängliga metoderna så förblir de olösta, vilket såklart bekymrar välfärdsindustrins tänkare. Så de lägger pannorna i djupa veck och forskar några år och kommer sedan fram till att det behövs mer regler och pengar. På det sättet återfår de hoppet om att de faktiskt gör nytta och gör skäl för sina löner tills de om några år upptäcker att problemen kvarstår varför de naturligtvis måste ha ännu mer regler och pengar och så vidare.

Jag upptäckte en snarlik cykel när jag jobbade på SIDA. Vartannat eller vart tredje år, när man blev varse de dåliga resultaten av biståndsinsatserna, utvecklades en ny, verkningslös doktrin om hur man skulle få biståndet att fungera. Efter ett tag förstod jag att syftet med nytänkandet var att hålla modet uppe på personalen, inte att åstadkomma något särskilt i u-länderna.