Svea och hennes make

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Hennes hobby är att vara en Fin Dam som av de andra Fina Damerna beundras för sin godhet. Att vara god är Sveas specialitet. Hennes metod är att ta ifrån den förskrämde maken intäkterna av hans företag och dels använda pengarna till att klä upp och smycka sig själv så att hon kan göra intryck i sällskapslivet, dels att ge bort det som blir över till olika välgörenheter.

Svea har hittat på en egen välgörenhet som väcker särskild beundran bland de andra Fina Damerna. Den går ut på att erbjuda alla fattiga härbärge hos maken i hans firma. Några av de andra Fina Damerna blir så imponerade av Sveas godhet att de generöst avstår från sina egna fattiga för Sveas skull. När maken protesterar lite lamt stirrar Svea ilsket på honom och förklarar föraktfullt att han är en egoistisk svinpäls. Då skäms maken; han vet ju att Svea är god och bara vill väl och dessutom uppskattas av de andra Fina Damerna.

Svea har bara en oro, nämligen att den förskrämde karlsloken ska kräva skilsmässa. Hon har sett tecken på att han kastar ögon på en viss särskilt elakartad slyna som för övrigt ringaktas även av de andra Fina Damerna. Svea måste ägna en hel del ansträngning åt att förklara för maken hur vämjelig slynan faktiskt är och att det skulle dra skam över hela Sverige om han hade minsta beröring med henne.

Slynan har offentligt hörts säga att vad henne anbelangar så fattar hon inte varför Sveas man ska behöva husera så många fattiga i firmans lagerlokaler. Det här är fundamentalt för Svea. Om slynan får kräket att börja krångla med sin hustru så skulle Svea tappa de andra Fina Damernas respekt. Det vore game over för Svea.

Svea försöker förklara för kräket att det i själva verket är för hans egen skull som han bör öppna sitt lager för de fattiga. Förstår du inte att de fattiga är en resurs som du kan dra nytta av i din business? säger hon med påklistrad vänlighet. När kräket invänder att han tycker det är svårt, att de fattiga liksom inte ens talar samma språk, då kan Svea nästan inte längre hålla tillbaka sina tårar över att ha gift sig med en sådan jävla tjockskalle till man. Inför Sveas krokodiltårar skäms kräket för att han saknar empati.

Jag har känt Svea och hennes man under ganska lång tid. Av det jag hittills har berättat kan det verka som om äktenskapsproblemen helt och hållet beror på hustrun. Men så är det inte om man ska vara rättvis. Mannen har, under årens lopp, älskat, ärat och litat på sin hustru och låtit henne hållas till den grad att hon sedermera vant sig vid att hunsa honom – och det värsta är att han också vant sig vid denna ordning. Till saken hör också att Svea faktiskt en gång varit en beundransvärd och generös kvinna fram till det ögonblick då hon greps av hybris och skulle bräcka de andra välgörenhetstanterna i godhet.

För närvarande är äktenskapet i kris. Det beror på konflikten mellan Sveas halsstarrighet och makens undfallenhet i kombination med alltmer hätska vredesanfall. Om jag vore äktenskapsrådgivare så skulle jag ha ett enskilt samtal med Svea. Jag skulle försöka få henne att förstå att hon handlar i övermod och att makens eventuella fuffens med den andra kvinnan faktiskt beror på detta. Svea har låtit makens inkomster stiga henne åt huvudet. Högmod går före fall. Hon har ännu en kort tid – kort! – att försöka återvinna maken från den andra kvinnan. Men för att det ska lyckas måste hon ändra attityd. Det går inte längre att skrämma maken till underkastelse. Hon måste lyssna på honom och ta honom på allvar.