Patrik Engellau

Igår ställde jag tre frågor till statsministern. En av dem gällde hans inställning och avsikter när det gäller migrantkrisen.

Ett av mina jobbiga personlighetsdrag är att jag ser problem där många andra inte ser några (ibland har dessa andra rätt), och här ser jag ett jätteproblem. Vad är det egentligen som oroar statsministern och den övriga regeringen när det gäller denna kris?

Jag kan tänka mig två möjliga, men helt olikartade, svar på frågan.

Det första svaret är att krisen ligger i att Sveriges mottagningskapacitet är överutnyttjad och har storknat. Migrationsverket har upphandlat varenda gammal lada där folk kan härbärgeras och nu finns inte ens ett stall att hyra (det dög till Jesus). Tältläger hinner inte sys upp i den takt som behövs. Därför måste volymerna minskas tills vi hamnar på en årstakt på kanske 80 eller 100 tusen nyanlända per år, vilket Migrationsverket, tills det hinner expandera, är dimensionerat för. Och motsvarande när det gäller skola, bostäder och så vidare. Problemet, enligt detta svar, är att det välfärdsindustriella komplexets avdelningar för migrantmottagning inte hunnit expandera i takt med efterfrågan.

Det andra möjliga svaret är att invandringen i sig är ett problem när den som under det senast året svämmat över bräddarna. Kostnaderna riskerar att vida överstiga vad medborgarna går med på att betala och kulturchocken hotar att bli alltmer besvärande när svenskarna exempelvis upptäcker att de inte får plats hos tandläkaren och då börjar dra ut trender och föreställa sig framtida dilemman.

Jag har träffat åtskilliga bekymrade medborgare som dragit en suck av lättnad över regeringens åtgärder i tron att makthavarna äntligen fattat vad som pågår och därför omvänt sig till synsätt enligt svar nummer två ovan.

Var inte för säker, har jag varnat. Tänk på vad statsministerns vänner anser.

En av statsministerns partivänner är förbundsordföranden Ulf Bjereld i Socialdemokrater för tro och solidaritet, före detta Broderskapsrörelsen, tillika professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.

Denna rörelse har rykte om sig att vara antisemitisk eller åtminstone att tolerera fanatiska antisemiter i sina led och i sin närhet samt att vurma för, eller åtminstone tåla, olika slags islamistisk extremism, se exempelvis PM Nilssons ledare och Johan Westerholms text. Det verkar som om Bjereld inte förstår sig på de muslimer han umgås med. Han försvarar Islamiska förbundets Omar Mustafa och hävdar att det är ”rent nonsens” att förbundet, en nationell avläggare av Muslimska brödraskapet, skulle förespråka olika legala rättigheter för män och kvinnor. Men detta är vardagsmat i den muslimska världen, se exempelvis sjätte paragrafen i Kairodeklarationen, som är muslimernas motsvarighet till FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Den äkta mannen är ansvarig för familjens uppehälle och välfärd”.

I den mån det ligger något i den gamla Broderskapsrörelsens numera lite solkiga rykte kan man kanske förvänta sig att rörelsen vill att det ska komma många muslimer till Sverige och påverka landet med sina idéer. Men ingen ska dömas ohörd, så låt oss se vad professor Bjereld själv säger:

De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.

Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.

Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat…) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.

Jag tycker det känns som om Ulf Bjereld är jublande segerviss. Är hans partikamrat statsministern det också och, i så fall, just för att det svenska samhällets förändringar inte kan rullas tillbaka?

En iakttagelse är att kommentatorerna till professorns texter för det mesta verkar djupt kritiska till hans synsätt.