Mohamed Omar

I Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter lagar som tillskrivs profeten Muhammed. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion. Men även försiktig kritik kan räcka för att råka illa ut.

I Saudiarabien, en stat som styrs av Muhammeds lagar, dömdes nyligen poeten Ashraf Fayadh till döden. Han råkar alltså ha samma namn som K’ab ibn Al-Ashraf! Den dödsdömde poeten ska ha gjort sig skyldig till verser så vederstyggliga att de gör honom till avfälling.

Den 35-årige poeten vill förstås leva och har bättrat sig och bedyrat att han är en god muslim. Han greps första gången i augusti 2013 efter att ha anklagats för att ”förbanna Gud och hans profet” och sprida dikter som ”främjar ateism”. Ateism är självklart ett allvarligt brott i Saudiarabien.

Historien om Ashraf Fayadh är sorglig och upprörande. Men samtidigt inger den visst hopp. Den visar att det händer saker även i en av världens värsta islamistiska teokratier. Den enda stat som kan konkurrera med Saudiarabien i okunnighet, dogmatisk rigiditet och grymhet är väl den så kallade Islamiska staten (IS) i Irak och Syrien. Men det är ju inte en riktig stat.

Man kan inte annat än beundra modet hos de som utmanar ett sådant förtryck. Jag frågar mig själv om jag skulle våga skriva det jag skriver om jag riskerade att halshuggas på ett torg inför en jublande folkmassa som ropar ”Allahu akbar!” Jag är inte säker. Jag är bara glad och tacksam för att jag slipper ställas inför en sådan prövning.

Vad kan vi göra för att hjälpa Ashraf Fayadh och andra hjältar? En sak vi kan göra är att använda den frihet vi faktiskt har i väst att kritisera islamistisk teokrati. Vi kan också gå djupare. Vi kan ha en öppen och saklig diskussion om dess rötter i Koranen och berättelserna om profeten Muhammeds levnad.