Helena Edlund 

Vad skulle du säga om du erbjöds ett arbete där du efter avslutade högskolestudier har en ingångslön på 23 800 samtidigt som din kollega med sju år i yrket står och stampar på 25 000? Före skatt. Du förväntas dessutom arbeta oregelbundna arbetstider – tidiga morgnar, sena kvällar, nätter, julaftnar, midsommaraftnar. När andra är lediga, jobbar du.

Dina arbetstider gör dig helt beroende av att någon annan tar huvudansvaret över hem och barn eftersom du inte kan klara barnomsorgstiderna som ensamstående. Apropå relationer så berättar statistiken att du löper betydligt större risk än genomsnittet att skilja dig eller att få alkoholproblem.

I arbetsbeskrivningen ingår att verka i situationer som är farliga för liv och hälsa och det finns en risk att du skadas eller dör i tjänsten. Du och din familj löper dessutom en stor risk att utsättas för hot eller attacker. Du bör inte vara aktiv på Facebook eller sökbar på Eniro, för din egen säkerhets skull. När du påtalar din ohållbara arbetssituation för dina chefer, får du noll och intet i respons. Du förväntas istället prestera mer med mindre resurser. Som grädde på moset blir du och dina kollegor ständigt kritiserade i media.

Verkar det lockande? Nej, jag trodde väl det.

Ändå är det just så arbetsvillkoren för Sveriges poliser ser ut.  Krydda dessutom med att de under sina arbetspass får räkna med att bli hotade, förolämpade, spottade på, nerspydda, misshandlade, provocerade och kallade för nazister/fascister/rasister eller annat i stunden tillämpbart epitet. Samt att de, när det hettar till, förväntas göra sitt jobb samtidigt som ett antal personer filmar dem med smartphones i hopp om att polisen ska göra något som (i redigerat skick och ur en viss vinkel) med lite god vilja och en smula fantasi kan tolkas som övervåld eller ett uttryck för bristande värdegrund. Som om det inte räckte med det, ställs varje enskild polis till svars varje gång en kollega beter sig idiotiskt eller när en chef har otur när den tänker.

Att vara polis i Sverige idag, är att jobba i ständig motvind.

Jag har kontakt med många poliser. Det är en brokig skara, men deras berättelser är i stort desamma: De skakar på huvudet åt nya antagningskriterier som visserligen garanterar en värdegrundskorrekt poliskår, men som också innebär en försvagning av insatsförmågan. De berättar om ständiga omorganisationer och hur de åläggs allt fler arbetsuppgifter som tidigare utfördes av civila. Trots fler poliser är det därför färre på gatorna. Vissa områden avstår de från att patrullera i, där är riskerna för stora och de kriminella har tagit över.

Trots ökade behov minskar anslagen. Även om polisen har kännedom om att brott begås, saknas resurser att ingripa. Istället beordras de att rikta in sig mot småbrott. Om de gör ett gripande, är personen i fråga ofta ute på gatan igen innan rapporten är skriven. Men mest alarmerande är att de varken har förtroende för polisledningen, för de beslutande politikerna eller för medias rapportering om nuläget.

Ett folk har de politiker det förtjänar, brukar man säga. Faktum är att folket nog även har de poliser det förtjänar. I så fall är det hög tid att vi börjar fundera på hur vi behandlar vår poliskår.

Poliser är inga gnällspikar. Det ska mycket till innan de protesterar offentligt. Att tusentals poliser nu skickar brev till ministrar och partiledare är en varningssignal som bör tas på största allvar. Det finns nämligen ingen naturlag som säger att en polis måste fortsätta arbeta som polis. En polis som får nog är fri att lämna in sin avskedsansökan och istället söka sig till en arbetsplats som uppskattar honom eller henne.

Det borde inte behöva påpekas, men ett land utan polis är mycket illa ute. Något vakuum existerar nämligen inte när det gäller våld och makt. Där en kraft träder tillbaka, stiger en annan fram och vilka krafter som stiger fram när polisen träder tillbaka ser vi i de 55 så kallade no go-zoner som redan finns. 

Utan våra poliser kommer Sverige att kastas ner i total anarki. Då väntar en laglöshet Sverige inte sett maken till på århundraden och som få kan föreställa sig vidden av. Sveriges landsbygd har dock redan fått en försmak. När rånarligor härjar i bygden och den närmaste polisbilen befinner sig tjugo mil bort, då plockas älgstudsaren fram ur vapenskåpet.

Ett sådant nationellt tillstånd skulle inte vara konstigt i ett globalt perspektiv, där det normala antingen innebär laglöshet eller en sådan ordning som kan uppehållas av en mer eller mindre korrumperad poliskår. Jag vet hur det fungerar på sådana platser och jag vet att jag inte vill ha det så i Sverige.

Avslutningsvis skulle jag därför vilja be om ursäkt för de gånger jag har raljerat över dialogpoliser, HBTQ-certifieringar och polisutbildning på Södertörns högskola.

Sanningen, svenska poliser, är att jag gillar er. Jag uppskattar att ni står ut och att ni försöker göra ert bästa under rådande förutsättningar. Jag beundrar er för att ni har överseende med så mycket dumhet och förmår visa tålamod i situationer där jag svårligen kunnat besinna mig. Jag är oändligt tacksam för att ni är beredda att utsätta er själva för fara för att jag och min familj ska få leva i trygghet och jag hoppas att ni ges de förutsättningar ni behöver för att fortsätta göra ett bra jobb.

”Man saknar inte kon förrän båset är tomt”, konstaterade min salig mormor med jämna mellanrum och det är nog så sant som det är sagt. Tyvärr saknar man nog inte polisen förrän ingen svarar när man ringer 112.

Och då är det så dags.