För 65 år sedan inleddes en intensiv kulturdebatt mellan traditionella kristna och ateister. De senare anfördes av professor Ingemar Hedenius, författare till boken Tro och vetande (1949). Den stormen har numera mojnat.

Visst finns det fortfarande troende på båda sidor, men den förhärskande inställningen till religionsfrågor i vårt land är snarare likgiltighet. Andelen svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan har minskat till 67 procent. Av nyfödda döps 50 procent, och eftersom medlemskap i kyrkan ges genom dopet kan man förutse att andelen medlemmar fortsätter att minska. Av 15-åringarna väljer 30 procent att konfirmera sig och enligt attitydenkäter anser 35 procent av svenskarna att de är kristna. Mindre än 1 procent deltar regelbundet i Svenska kyrkans gudstjänster.

Sedan början av 1950-talet har det religiösa landskapet förändrats också i andra avseenden. Antalet muslimer har ökat från i stort sett noll till möjligtvis en halv miljon – det finns ingen officiell statistik. Det kan alltså röra sig om i storleksordningen fem procent av befolkningen. Alla är naturligtvis inte aktivt utövande – en uppskattning tyder på att kanske hälften av första generationens muslimska invandrare är religiösa, men bara 15 procent av andra generationens. Det finns en stor osäkerhet i alla de här siffrorna, men det förefaller som om antalet regelbundna kyrkobesökare numera är mindre än antalet regelbundna moskébesökare.

Det är alltså inte oviktigt hur såväl kristna som muslimer förhåller sig till det moderna samhället och dess normer. Jag skulle gärna se att varje stor religion i vårt land respekterade följande grundprinciper och gav uttryck för sin inställning, både officiellt, mot omvärlden, och i budskapet till de egna medlemmarna.

Icke-exklusivitet. Att inte uppmuntra till diskriminering, våld eller förföljelse av andra trosutövare eller människor utan tro.

Respekt för och förenlighet med kunskap som vunnits genom vetenskaplig metod. Kritik mot vetenskapens nuvarande ståndpunkt som hänvisar till heligförklarade urkunder eller vissa personers inre övertygelse har inte en plats i det moderna samhället.

Stöd för allmänt omfattade etiska värden. Att inte bekämpa de värden som vunnit allmän acceptans i den moderna världen, som demokrati, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Frihet för de som så önskar att ansluta sig till eller utträda ur den religiösa gemenskapen.

När det gäller kristendomen har vi i vårt land lämnat de stora striderna bakom oss. Förmodligen är det få inom Svenska kyrkan som ställer sig avvisande till de ovan uppställda principerna. Och förmodligen är det lika få aktiva vid svenska moskéer som accepterar samma principer.

Men många med muslimsk bakgrund är sekulära, och många är uttalat kritiska. Det kanske inte är en Ingemar Hedenius som islam i Sverige behöver. Däremot finns all anledning att stödja de kritiker som vill göra islam förenlig med det kitt av värderingar som håller samman det moderna svenska samhället.

Lennart Göranson är pensionär. Han har tidigare främst arbetat med konkurrenspolitik vid bland annat vid Statens pris- och kartellnämnd och Konkurrensverket i olika befattningar, senast som ställföreträdande generaldirektör. Han har också varit Director for Competition vid EFTA Surveillance Authority i Bryssel och Head of Competition Policy Outreach vid OECD i Paris. Parallellt med jobb vid statliga myndigheter har han haft uppdrag som sekreterare och skrivande expert för en hel del SOU-utredningar. Skriver nu i bland annat tidningen Rivieranytt och är ledamot i Marknadsdomstolen.