Helena Edlund

Tänk dig att du satsar alla dina besparingar för att bjuda din familj på en riktig drömresa, kosta vad det kosta vill. Ni har sparat, snålat, lånat från släktingar. Tillsammans har ni suttit uppe på kvällarna och kollat hotell, klimattabeller, stränder, poolområden… Så bokade ni. Femstjärnigt. All inclusive, med barnklubb, äventyrspooler och havsutsikt. Resan är ansträngande och lång, men det kommer att vara värt det!

Så kommer ni fram – och det visar sig att hotellet inte är färdigbyggt, poolområdet är stängt, balkongen ligger tio meter från motorvägen, restaurangens mat gör er magsjuka och AC:n är ur funktion. Barnen gråter. När du försöker kontakta researrangören visar det sig att de har gått i konkurs.

Hur skulle du känna dig? Besviken? Lurad? Förbannad?

Förmodligen, och konstigt vore det väl annars. Vi förväntar oss att få valuta för pengarna och att löftena vi har fått ska uppfyllas. Ju större uppoffring vi gjort, desto större blir vår besvikelse om drömmen förvandlas till mardröm.

Tänk dig då att du lämnat allt bakom dig, satt dig i skuld och övertalat familjen om att göra resan utan returbiljett för att börja ett nytt liv i ett fjärran paradis – bara för att upptäcka att du blivit grundlurad? Självklart går det inte att sätta ett likhetstecken mellan svensk charterturism och den nu pågående migrationen till Sverige, men det kommer allt fler rapporter som tyder på att många av de som nu kommit till Sverige känner sig lurade, bedragna och besvikna.

Visst kan man göra sig lustig över att någon har trott på människosmugglarnas löften om att alla som tar sig till Sverige får en villa, pengar och till och med en blond flickvän – men faktum är att tre av fyra asylsökanden kommer från andra länder än krigets Syrien. Det tycks vara en lika stark drivkraft att fly från fattigdom som att fly från krig.

Jag förstår dem.

Den största gruppen asylsökande kommer från Afghanistan. När jag var i Afghanistan sa jag ibland att jag inte skulle överleva tre månader i en av byarna där. Livsvillkoren var alltför hårda, en svensk ömfoting som jag skulle aldrig stå pall, varken fysiskt eller psykiskt. Jag har tänkt samma tanke i leriga bergsbyar i Kosovo, i stekheta byar i Nordafrika och i slummen i Baltikum.

De som satsar allt på ett kort och beger sig till Sverige gör precis som jag hade gjort om jag varit i deras situation.

I Afghanistan hände det att unga män visade oss filmer på sina mobiler – reklamsnuttar, korta klipp från tv-serier eller musikvideos på Youtube. Alla dessa unga män och pojkar hade två saker gemensamt: de var enormt frustrerade över sin tillvaro och de hade en fullständigt orealistisk bild av livet i väst.

Uppväxta i en kultur där man inte ifrågasätter eller granskar kritiskt, kunde de inte tänka sig att reklamfilmer och tv-serier avbildade en fiktiv värld, något som var på låtsas. De var övertygade om att alla i Europa och USA var så rika att till och med katterna äter på silverfat – det hade de ju sett i reklamfilmerna. När vi försökte antyda att verkligheten i väst inte var som i filmerna, skrattade de. De menade att vi bara var egoistiska som ville behålla allt för oss själva.

Männen hade matats med bilden av paradiset i väst, av länder som dryper av ekonomiskt överflöd, total frihet och sexuell promiskuitet, och jämfört den bilden med sin vardag, där fattigdom, våld och religiöst och kulturellt tvång utgjort byggstenarna. Nu reser de eftersom de kan. Och varför skulle de inte, när målet är länder där till och med katter äter på silverfat. Länder som Sverige.

Härom dagen talade jag med en man som nyss kommit till Stockholm. Han var ursprungligen från Gambia men hade bott och arbetat i Spanien sedan 2003. Knappast en flykting, men en man med en stark förväntan på ett bättre liv. Han hade kommit till Sverige för att få jobb, lägenhet och pengar. Det hade han inte fått, och han var djupt besviken.

Han är inte ensam. I spåren av migrationsvågen finns många exempel på hur verklighet och drömmar kolliderar.

I Jämtland ligger den lilla byn Kall, vackert placerad vid Kallsjön bakom Åreskutan, en kortare bilresa från vintermetropolen. Fram tills helt nyligen hade byn 97 invånare. Men så insåg någon potentialen i byns anrika fjällhotell som varit till salu länge, och mer eller mindre över en natt fick byn 230 nya invånare från Afghanistan, Syrien, Etiopien… Människor som föreställt sig en strålande framtid i Sverige, men tvingats inse att många fler tänkt samma tanke och att de därför befinner sig i en liten jämtländsk by på baksidan av ett fjäll.

Drygt fyra mil utanför min gamla hemstad Sundsvall ligger den nedlagda militärförläggningen på Åstön. Där skulle 183 asylsökande placeras, men majoriteten av dem som kom vägrade att stanna kvar och började gå mot Sundsvall för att ta tåget tillbaka till Malmö. Till slut fanns bara 37 stycken kvar. Att hamna i svensk, norrländsk landsbygd var helt enkelt inte vad man förväntat sig.

Under torsdagen anlände den första bussen med asylsökande till hotellet vid Riksgränsen. Där, 15 mil nordväst om Kiruna, ska 600 asylsökande bo i en turistort med 30 bofasta och utan möjligheter till skolgång, sjukvård och språkinlärning.

Så ser verkligheten ut i Sverige just nu. Människor i sporthallar, nedlagda fritidsgårdar, stugbyar – överallt där det finns fysisk plats.

Lagom till vintern har statsministern därför meddelat att det nu råder en ny lägstanivå. Nu handlar det om att erbjuda ”tak över huvudet”, även om det innebär en brits i ett tält i ett regelrätt flyktingläger. Det kallas ”temporära lösningar”, men frågan är hur temporära de blir eftersom regeringen har gett Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att räkna på scenarion med 4 000 asylsökande per dag (1 460 000 per år)?

I morse fick jag skrapa bilens rutor när jag skulle åka till jobbet. Den svenska vintern stundar. Snart vilar snön tung och kall över tak och tältdukar – och över alla drömmar om landet där till och med katterna äter på silverfat.