Jag tycker om historia. Historien är livets läromästare. Jag har också samlat på människors historier. Människor som någon gång har flytt har berättat dem för mig. Eller så har jag har hört dem berättas för någon annan. En handlar om en polsk-judisk man jag kände en gång i tiden. Han kom utmärglad och utblottad till Sverige efter att ha plågats av nazisterna i Auschwitz. En annan historia handlar om den estnisk-svenska flickan som kom till Sverige 1944 efter flykten från den anstormande Röda Armén. Familjen hade lämnat allt till ryssarnas plundring. Den tredje handlar om den tyska kvinnan som flydde till Sverige från Dresden, sedan hennes hemstad hade jämnats med marken av bomber 1945. De kom till freden i Sverige, utan några ägodelar, de fick bo i baracker och de fick avlagda kläder, som svenska frivilliga hade skänkt.

Häromdagen fick jag ytterligare en historia. En assyrisk kvinna, som kom från Mellanöstern med sin familj för några decennier sedan. De var glada och tacksamma att få komma till Sverige och bli omhändertagna. Eftersom de var kristna, kändes det skönt att ha kommit till ett land där deras religion respekterades. Hon förstår inte vad Sverige håller på med idag, hon var besviken på de svenska politiker som ”säljer ut” vårt land och hon efterlyste mer av ödmjukhet hos dagens flyktingar inför de människor som tar emot dem.

Sedan fick jag ytterligare en historia till min samling. Från radio, där man intervjuade en bosnisk kvinna som berättade om den obehagliga upplevelse hon hade som barn, då hon och hennes familj kom som flyktingar och fick bo i tältläger bestående av militärtält. Hur obehagligt det var att tvingas återuppleva illusionen av det hon hade flytt ifrån. Den vänliga frivilligarbetaren, som också intervjuades, en dam som säkert lagt ned hundratals timmar på arbete med Röda Korset, vädjade försiktigt: Ja, men såg du inte också de röda korsen på tälten och de vänliga kvinnorna som delade ut leksaker till barnen? Nej, det hade inte den bosniska kvinnan något minne av. Visst, det medgav hon, allt var inte pest i tältlägret, men i stort sett handlade det om ett ovärdigt trauma.

Och journalisterna jamsade förstås med för att få en story. Och jag tänkte på den stackars välmenande hjälparbetaren. Hade hon inte kunnat få litet ”cred” för alla obetalda timmar hon lagt ned på att hjälpa denna bosniska familj och säkert många, många andra?! Nej, tydligen inte. Och inte duger tältläger till människor som – så har vi fått det framlagt – ”flyr för sina liv”. Själv har jag i det militära bott i tält sammantaget många månader av mitt liv. Det har varit olidligt med mygg eller 30-40 grader kallt ute. Men det har fungerat bra ändå…

Varför skriver jag om detta egentligen? Jo, för att jag börjar bli arg. Jag börjar tröttna. Lika stor respekt jag har för den judiske mannen som kom med två tomma händer och började arbeta och bygga på sitt nya hemland, eller den assyriska flickan som växte upp och blev svensk – lika låg tolerans har jag för bortskämda migranter som vägrar kliva av bussar vid den tillfälliga förläggningen eller folk som tycker att tältläger är ”ovärdiga” som bostäder. Flyr man för sitt liv, duger det nog.

Sverige är ett land som har byggts upp av människor som bor här och har verkat här i allt från några år till många generationer. Vi har alltid välkomnat duktigt folk som har kommit hit för att skapa sig en bättre tillvaro. Vi är ett välfärdsland tack vare att människor har jobbat och slitit hårt. Sverige är i första hand ett land för dessa människor. Sverige är ingen terapiavdelning för flyktingar från världens alla hörn. Här bor goda, generösa människor, men någonstans tar tålamodet slut.

Vi har blivit världens samvete, ”den humanitära stormakten”, världens tillflyktsort där vi delar ut vårt välstånd till vem som vill ha det. En experimentverkstad för politiker som vill förverkliga sig själva eller säkra en plats i FN, som struntar i de människor som betalar deras löner, jobbar ihop välståndet och ser till att landet fungerar. Jag är glad att vi fick hit kvinnan från det bombade Dresden en gång i tiden och jag är glad att den assyriska flickan någonstans från Mellanöstern kom hit och blev svensk. Men många andra kan jag vara utan.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han samlar på människors historier – och hans tålamod håller på att tryta.