Alla talar numera om att ”vi har ett ansvar”. I EU pratar man om att alla medlemmar har ett ansvar att ta emot migranter från Mellanöstern, Nordafrika och alla de platser varifrån de nu kommer. I Sverige talar vi om att Sverige – den ”humanitära stormakten” – har ett ansvar att ta emot och försörja vemhelst som önskar komma hit. Och alla de svenska kommunerna har ett ansvar att ta emot migranter, så att de fördelas någorlunda jämnt över de 290 kommunala enheter vi har i Sverige. Sedan talas det om att jag och alla andra boende i Sverige har ett ansvar gentemot migranterna. Någon beskyllde mig och övriga i Sverige boende till och med för att indirekt vara skyldig till att människor drunknar på Medelhavet och att jag borde ha ett ansvar för att de får komma till Sverige.

Det talas väldigt mycket om ansvar – framför allt av dem som i första hand borde ha ett ansvar själva, där de sitter på offentliga mandat. Deras ansvar ligger i första hand inte gentemot migranter som kommer i tusental varje dag, utan mot alla dem som dagligen sliter och släpar ihop de styrandes löner och investerar i Sverige via skattsedeln. Så att vårt land skall fungera väl. De – politiker och offentliganställda – har ett ansvar! Gentemot mig och alla andra människor som bor i Sverige och bygger på landet. Oavsett vi har bott här i generationer eller invandrat för några år sedan. Oavsett våra förfäder är smålänningar eller syrianer från Mellanöstern. Oavsett vi driver stora företag, jobbar på Länstrafiken eller bakar pizzor. Det ansvaret kan de styrande inte smita ifrån genom att skylla på att de har varit ”naiva”.

Sverige är litet som ett aktiebolag: Om du är aktieägare investerar du pengar och hoppas att få utdelning en dag. Ledningen av bolaget har ett ansvar gentemot dig som delägare. Det ansvaret kan du avkräva ledningen på stämmorna. Och däremellan kan du sälja dina aktier och lämna bolaget, om du vill. Ditt ansvar gentemot bolaget ligger väl i så fall i att du skall agera etiskt med bolagets andelar. Men den bolagsledning som avkräver dig en del av dina aktier för att du skall skänka bort till andra eller som ger din förväntade utdelning till folk som inte äger aktier i bolaget – den ledningen vill du antagligen inte ha. Det företaget stannar du sannolikt inte kvar i.

Som kristna människor har vi en moralisk plikt gentemot vår nästa – det medges – även om han eller hon inte bekänner sig till den kristna tron. Sveriges kommuner har ett ansvar enligt kommunallagen och framför allt gentemot kommunens skattebetalare. Sverige har ett ansvar gentemot EU, som EU-medlem. Och EU har ett ansvar mot sina medlemmar. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan komma sig att EU har ansvar för det kaos som skapats i Syrien eller för att människor drunknar på Medelhavet. Jag tycker att det är djupt tragiskt när människor dör för att de är så stressade att komma bort, att de anlitar samvetslösa smugglare. Men jag förstår inte att jag skulle ha ansvar för det. Eller Norrköpings kommun, eller Sverige…

Däremot kunde vi fundera på ännu en gång om vårt verkligt kristna ansvar inte framför allt borde gälla alla de fattiga stackare som inte har haft råd att anlita flyktingsmugglare och stannar i närområdet, för att de i första hand har flytt för sina liv, vill skydda sin hembygd – och inte har migrerat för en bättre ekonomisk tillvaro.

Sverige har ett ansvar för att ge utdelning till mig och andra skattebetalare för alla de skattepengar jag har satt in genom åren. Jag vill veta att jag får den tandvård, den sjukvård och de pensioner jag förväntar mig genom min offentliga insats. Sveriges ledning har ett ansvar att leverera. Ett företag som fungerar bra kan även ägna sig åt att försöka hjälpa andra, som har behov. Men när anstormningen av hjälpsökande blir för stor, då måste företagets ledning sätta sig ned och konsolidera situationen, kanske till och med temporärt stänga utflödet av pengar ur bolaget. I första hand måste ledningen se till att det företag, där jag och andra – nya och gamla aktieägare – har investerat och där jag förväntar mig utdelning, fortsätter att leverera till mig och andra delägare. Då skapas också kraft i företaget att anställa nya människor och kanske även ägna sig åt välgörenhet.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han efterlyser också rätt form av ansvarstagande.