Mohamed Omar

Tragedin i Syrien har drivit miljoner människor på flykt. En vanlig uppfattning är att inbördeskriget började under den så kallade arabiska våren med dess demonstrationer och upplopp. Det finns dock en förhistoria som få känner till.

Ända sedan Syrien blev en nationalstat har det funnits oenighet om dess identitet. Är Syrien i första hand en arabisk nation? Är det den arabiska identiteten, oavsett religiös tillhörighet, som förenar invånarna? Eller är Syrien i första hand en islamisk, närmare bestämt en sunnitisk nation, och en del av den större sunnitiska världen?

Den arabiska nationalismen, eller arabismen, fick övertaget och det arabnationalistiska och sekulära Baathpartiet styrde landet i mer än fyrtio år. Det innebar att religiösa minoriteter som kristna, druser, ismailiter med flera kom att räknas som jämlikar med den sunnitiska majoriteten. Särskilt alawiterna kom att dominera inom politiken och militären med Hafiz al-Assad, Bashar al-Assads far som president. Alawismen brukar räknas som en egensinnig undergrupp till shiaislam.

Men den sunniislamistiska oppositionen gav inte upp. Den utnyttjade vissa sunniters känsla av förödmjukelse av att styras av de tidigare undertryckta, kätterska alawiterna. Muslimska brödraskapet organiserade och ledde denna opposition. Denna splittring i den syriska nationen mellan en religiöst pluralistisk nationalism och sunnitisk islamism har under hela dess moderna historia kommit till uttryck i oroligheter, väpnade uppror och vågor av terrorism.

Tidigare sunniislamistisk opposition riktade sig till stor del mot Baathpartiets sekulära socialism och allians med det gudlösa Sovjetunionen. I boken Gud med oss. Religion och politik i Mellanöstern (1984) beskriver Mellanöstern-kännaren Ingmar Karlsson den våg av terror, som drabbade Syrien under mitten av 1970- fram till början av 80-talet:

”För de sunnitiska fundamentalisterna, som stod bakom dessa attentat, var regimen Assad ett trefaldigt kättarstyre dels på grund av Baathpartiets sekulära ideologi, dels därför att Assad var alawit, dels därför att regimen lierat sig med det gudlösa Sovjetunionen.”

I den nuvarande konflikten har istället Syriens goda relationer med Iran kommit i fokus för oppositionens propaganda. Dels på grund av en arabisk rasism som talar i termer av araber mot perser, men framför allt beror besattheten vid Iran på dess karaktär av shiitisk stat. I oppositionens propaganda skildras kriget som ett religionskrig mellan rättrogna sunniter och kätterska shiiter, där Syriens alawiter är ”Irans hantlangare”.

I nuläget dominerar två krafter på slagfältet: den syriska staten och Islamiska staten (IS). USA har försökt bygga upp ett tredje alternativ av ”moderata” rebeller, men misslyckats. Den kanske viktigaste rebellgruppen vid sidan om IS är Jabhat an-Nusra, Al-Qaidas syriska gren. Ideologiskt står de mycket nära IS, bägge är salafi-jihadistiska grupper.

Överallt där oppositionen har segrat och drivit ut regeringsstyrkorna har den förgripit sig på de religiösa minoriteterna, förtryckt kvinnor, infört strikta sharialagar och förstört kulturarvet. Detta oavsett om oppositionsstyrkorna har kallat sig IS, Al-Qaida eller något annat. De befriade områdena ser ut som Afghanistan under talibanerna eller Somalia under Al-Shabaab.

Om huvudstaden Damaskus skulle falla vet vi alltså vad vi har att vänta. Det skulle med stor sannolikhet innebära slutet på Syrien som civiliserad nation. Kristendomen skulle upphöra att existera. De ”kätterska” minoriteterna som alawiter, ismailiter och druser skulle massakreras eller fly. Historiska minnesmärken som kyrkor, kloster, gravar och statyer skulle jämnas med marken.

Men upproret i Syrien har även utvecklats till ett hot mot oss i västvärlden. För det första genom att det radikaliserar unga sunnimuslimer i våra egna länder – salafi-jihadismen växer – och för det andra genom att terrorbaserna som upprättas i Syrien kan användas för att attackera Israel och västerländska intressen i Mellanöstern. Ett Syrien i kaos efter statens kollaps kommer sannolikt att betyda ständigt raketregn mot Israel.

Finns det inget slut på lidandet? Kjell-Olof Feldt, vår tidigare finansminister, har kommit med ett förslag. I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 10 september föreslår han att väst intar en mer pragmatisk hållning och förhandlar med Assad. I fem år har västerländska ledare insisterat på att Assad måste bort. Med tiden har dock allt fler kommit att uppfatta denna linje som en återvändsgränd.

”Det är svårt att undgå slutsatsen att den amerikanska regeringen (och biträdet Storbritannien) bär ett tungt ansvar för att inbördeskriget nu fortsätter på sitt fjärde år”, skriver Feldt. ”De var inte ensamma om att överskatta oppositionens enighet om att föra Syrien mot demokrati, inte heller de enda att underskatta Assadregimens stöd bland befolkningen och inte minst armén. Men man borde ha lyssnat på FN:s medlare och deras uppfattning om förutsättningarna för en fredlig uppgörelse, nämligen att det fanns en fungerande regering i Damaskus. Erfarenheterna från Libyen och Irak borde också ha ingått i analysen.”

Det är förstås ingen drömlösning som Feldt kommer med. Allra bäst vore om det i Syrien funnits en västvänlig, sekulär och demokratisk opposition med betydande folkligt stöd. Så är det inte och alternativen till en uppgörelse med Assad, konstaterar Feldt, är snarare ”fortsatt inbördeskrig och fortsatt expansion av Islamiska staten”.

Till skillnad från de ”moderata” rebeller som USA förgäves har satsat på har den syriska armén en stark drivkraft att strida mot Islamiska staten: överlevnad. Många av Assads soldater är kristna eller kommer från någon av de andra religiösa minoriteterna.

Kjell-Olof Feldt är inte ensam om att efterfråga kursändring i västs Syrienpolitik. Nyligen sade till exempel Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz att Assad borde tas med i kampen mot Islamiska staten. Den pensionerade, franske generalen Jean-Bernard Pinatel går ännu längre. I en intervju för tidningen Le Figaro menar han att Frankrike direkt bör stödja den syriska armén.