Ett oväldigt och välfungerande rättsväsen utgör en grundläggande grundbult i DET GODA SAMHÄLLET. Fallet Julian Assange kan med fog adderas till listan över fall där det svenska rättsväsendet gravt fallerat i sin funktion. Detaljerna av detta fall är välkända, men behöver ändå upprepas.

Under besök i Sverige i augusti 2010 uppsöks Julian Assange av två kvinnor och har samlag med båda. Kvinnorna kontaktar polis för att rådfråga hur Assange kan förmås genomföra ett HIV-test, men polisen, bekant till en av kvinnorna, vidgar sitt uppdrag och upprättar protokoll där Assange anklagas, på uppenbart lösa grunder, för att ha utsatt den ena av kvinnorna för våldtäkt och båda för sexuellt ofredande. I strid med polisens regelverk, offentliggörs protokollet med ljudliga ekon i media, såväl i Sverige som internationellt. Protokollet har inslag av närmast skrattretande moment, till exempel frågan om en kondom som mot den kvinnliga partens vilja rivits sönder (oklart av vem) inför planerat samlag.

Fallet hamnar hos chefsåklagare Eva Finné, som efter granskning av befintligt material avskriver anklagelsen om våldtäkt och beslutar lägga ned fallet.

I slutet av månaden kontaktar Claes Borgström, målsägarbiträde för de två kvinnorna, sin vän överåklagare Marianne Ny och förmår henne att ta upp fallet på nytt, vilket hon gör. Assange är kvar i Sverige under flera veckor, men blir inte kallad till förhör. På förfrågan från Assanges advokat meddelar Ny 27 september att hon inte har invändning mot att Assange lämnar Sverige, vilket han gör. Dagarna efter utfärdar Ny, motsägelsefullt, en europeisk arresteringsorder på Assange, med syfte att genomföra förhör med honom i Sverige.

Nys hantering av ärendet under september lämnar efter sig flera allvarliga frågetecken: Varför förhörde hon inte Assange medan han var i landet? Varför reste hon inga invändningar mot hans planerade resa från Sverige? Varför utfärdade hon därefter arresteringsordern? Det slutar dock inte där.

Väl i England vägrar Assange att återvända, med motivet att svenska myndigheter kan utlämna honom till USA, där han kan dömas till långt fängelsestraff på grund av olovlig informationsspridning. Samarbetspartnern Chelsea Mannings öde i USA pekar på realismen i Assanges farhågor. Inför den engelska polisens hot om tvångsutvisning till Sverige, tar Assange i stället sin tillflykt till Ecuadors Londonambassad, och Ecuadors regering beviljar honom politisk asyl. Han har bott på ambassaden sedan dess, nästan exakt i fem år vid det här laget.

Assanges advokater har ständigt erbjudit Ny att hålla förhör med honom i London, under former som Ny kunde välja, till exempel per videolänk eller vid ett personligt besök. Ny har i mer än fyra år varit komplett passiv i frågan, föregivande varierande otrovärdiga formalia som skäl.

Under sommaren 2015 preskriberades anklagelserna om sexuellt ofredande, uppenbart en helt otillfredsställande lösning såväl för kärande som svarande. I samband med preskriptionen visade Ny stor aktivitet för att ändå få till stånd ett förhör i London rörande den allvarligare anklagelsen om våldtäkt. Aktiviteten rann dock ut i sanden efter några veckor sedan Ny upptäckt nya, föga övertygande anledningar till att avstå.

Den svenska åklagarmyndighetens hantering av Assangefallet är djupt klandervärd. Den har förvägrat svaranden från att bli rentvådd från brott vilka, om de alls skulle bevisas, framstår som bagatellartade, att döma av vad som framkommit i den ursprungliga polisrapporten, och av Finnés beslut att lägga ned fallet. Hanteringen kastar dessutom ett löjets skimmer över Sverige och dess rättsinstanser.

Det är däremot ingen bagatell för en självsvåldig och egotrippad överåklagare att i praktiken beröva en människa hans frihet i fem år och kanske länge till. Tankarna går osökt och med stor sympati till den ungerske kardinalen Mindszenty som anklagades för allehanda påhittade brott av landets kommunistiska regim, och som 1956 tog sin tillflykt till USAs ambassad i Budapest, där han fick tillbringa hela femton år. Så Assange får sitta i tio år till om han ska slå kardinalens rekord.

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans forskning har sedan decennier fokuserat på de internationella marknaderna för mineraler och energi. Radetzkis yrkeserfarenheter innefattar tjänsten som chefsekonom vid CIPEC, den internationella kopparkartellen, ledningen av forskningsinstitutet SNS Energy samt gästprofessurer i mineralekonomi vid Colorado School of Mines, USA, och vid Catholic University, Santiago, Chile, samt flitigt debattdeltagande under många decennier i svenska media. Radetzki har publicerat rikligt inom sin specialitet.  Senast har han tillsammans med Roberto Aguilera skrivit boken The Price of Oil, som publiceras i november, och tillsammans med Linda Wårell jobbar han med tredje upplagan av A Handbook of Primary Commodities in the Global Economy, som ges ut nästa år, båda med Cambridge University Press som förlag.