Ulf Larsson

För några veckor sedan berättade jag om min stackars akademikollega Minton och hans bekymmer med att på sin arbetsgivares beordran försöka införliva ett ”mångfaldsperspektiv” i bland annat grammatikundervisningens kursplaner (och undervisning).

Hittills har han inte lyckats med denna uppgift. Men nu har Minton fått en del ny kunskap. Utifrån vad han delgivit mig tycks följande ha hänt:

Efter trettioelva sorger, sjuttiofemton bedrövelser och åtskilliga timmars meningslöst mångfaldsslit, fick Minton en dag nog. Han kunde inte begripa varför exempelvis grammatikundervisning skulle innefatta ett ”mångfaldsperspektiv”, inte heller hur ett sådant skulle kunna se ut. Enligt hans uppfattning fanns det inga genus-, etnicitets- eller klassaspekter på grammatik, bortsett från att man i exempelkonstruktioner skulle kunna byta ut ”Sven” mot ”Lisa”, ”Riitta”, ”Bronislawa” eller ”Hamid” så att exempelvis 50 procent av namnen var ”svenska” och 50 procent ”utländska”. Samma fördelning könsmässigt, givetvis. Kanske en exempelmening avseende satsdelen indirekt objekt borde ändras från ”Sven gav Lotta en banan” till ”Fatima gav Juan ett päron”, där man för övrigt samtidigt skulle lyckas ändra ett passivt, mottagande kvinnligt ”svenskt” objekt (Lotta) till det passiva, mottagande ”utländska” objektet Juan, plus ersätta den aktive mannen Sven med den aktiva kvinnan Fatima. Hur skulle man genomföra dessa förändringar i de befintliga läromedlen, funderade Minton.

Men något sa honom att det inte kunde vara så enkelt. Och beträffande just namn, från vilka språkområden skulle de nya namnen tas? Kinesiska, hindi, tyska, arabiska, swahili, spanska eller rumänska? Kanske esperanto, funderade Minton innan han skickade iväg ett frågande mail till Kommandoran, som är akademichef på hans institution. Svaret kom redan samma eftermiddag och var författat på en både klistrig, infantiliserande och högdragen svenska med svåra inslag av särskrivning. Kommandoran informerade Minton om att universitetets styrdokument ifråga om mångfaldsarbete ytterst grundade sig på en statlig utredning från 2000. Om inte förr så borde han väl nu begripa att en text av sådan dignitet inte kunde sopas under mattan bara sådär. Efter att ha kikat lite i denna urkund kände sig Minton mer förvirrad än någonsin, och skrev ett beklagande mail till mig.

Medan Minton eventuellt fortsatte tanketragglandet om huruvida Erik skulle ge Anna en pizza eller om Riita kanske kunde få ge Abdul en chokladboll, letade jag upp den statliga utredningen på nätet. SOU:n ifråga heter Mångfald i högskolan. Reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:47; se även sammanfattningen). Det är en på många vis häpnadsväckande läsupplevelse, beställd av den dåvarande S-regeringen. Utredningen har fått en del uppmärksamhet i media efter att sociologen Göran Adamson nyligen publicerade en svidande kritik av svensk mångfaldspolitik med särskilt fokus på högskolan – ett tilltag som resulterade i att han blev av med sin anställning på Malmö högskola.

Här skulle jag vilja låta SOU:n tala för sig själv genom några citat. Först handlar det om den administrativa personalen på universiteten:

När det gäller den ekonomiskt/administrativa kvalitetsdimensionen har vi kunnat konstatera att inom kategorin administrativ personal finns den minsta andelen personer med utländsk bakgrund. Ökning av andelen administratörer inom högskolan med utländsk bakgrund kan bidra till höjd ekonomiskt/administrativ kvalitet därför att medvetande om de speciella tillgångar och problem som kännetecknar en icketraditionell bakgrund inom högskolan kan förbättra administrativa rutiner, vardaglig resursfördelning, språklig, fysisk och social tillgänglighet inom högskolan.

Exakt vad avses med ”medvetande om de speciella tillgångar och problem som kännetecknar en icketraditionell bakgrund inom högskolan”? Hur ser sambandet med just ”utländsk bakgrund” ut? Och på vilket vis kan detta förbättra arbetet inom högskolan? Cirkelresonemanget är uppenbart: administratörer med ”utländsk bakgrund” innebär förbättringar eftersom de har utländsk bakgrund.

Men det gäller inte all utländsk bakgrund, åtminstone inte inom forskningen. Här slår SOU:n fast följande:

När det gäller den vetenskapliga kvalitetsdimensionen kan mångfalden utnyttjas för att göra en redan existerande vetenskaplig perspektivmångfald än mer mångfaldig. Tänkande som härrör från andra delar av världen än Europa och Nordamerika berikar därvidlag forskningen och utbildningen inom högskolan.

Europa och Nordamerika går tydligen bort i mångfaldssträvandena. Hur är det med Latinamerika, undrar man. Japan? Hur man kommer till slutsatsen att allt forskningstänkande ”som härrör från andra delar av världen än Europa och Nordamerika” per automatik berikar den vetenskapliga aspekten av forskning är höljt i gåtfulla dimmor.

Än mer dunkelt framstår utredningens funderingar kring undervisningen:

Rollförebilder i undervisningen är också av stort värde för lärandet, varför könsmässig, etnisk och social mångfald bland högskolans lärare ökar en allt mera mångfaldig studentgrupps möjlighet att finna sina egna identifikationspersoner.

Man tycks alltså mena att lärandet per definition skulle underlättas om en student genom yttre faktorer som geografiskt ursprung, kön och ålder skulle kunna identifiera sig med läraren. Tanken förskräcker – skulle personer från Somalia undervisas av somalier enbart, kinesiska unga kvinnor enbart av andra kinesiska unga kvinnor medan så kallade etniska svenskar tog hand om undervisningen av alla… ja vilka, egentligen? Jag tvekar inför att tro att SOU:n verkligen förespråkar ålders-, köns- och etniskt segregerad undervisning, men har svårt att dra några andra slutsatser av texten. Idén att en person automatiskt upplever åsiktsgemenskap och identifierar sig med personer med samma kön, hudfärg, etnicitet eller språk är rimligen inget annat än ett politiskt önsketänkande. I den kontexten klingar ordet mångfald synnerligen falskt.

Tyvärr kompliceras det hela av att hela den svenska högskolan anammat denna SOU, som idag ligger till grund för ett otal mångfaldsplaner och mångfaldsstyrdokument ute på svenska universitet och högskolor. Det trägna arbetet med att implementera SOU-idéerna på verkstadsgolvet pågår för fullt.

Det kan Minton intyga.