Bitte Assarmo

Mitt i granatexplosioner och skjutningar kommer beskedet om att Malmöborna känner sig allt tryggare.

Det låter naturligtvis helt absurt, men det behöver inte vara en tillrättalagd nyhet för att underhålla myten om det fredliga, frodiga Malmö. Det kan faktiskt vara helt sant och jag ska förklara varför:

Själv bor jag i Högdalen, söder om Stockholms city – ett område så ökänt att politikerna tillsatt extra polis just här för att ta hand om alla enorma problem. Vi har två, kanske tre, tiggarläger, vi har mängder med missbrukare som hänger i centrum, och för några år sedan avslöjades en storlangare i höghuset som ligger tvärsöver min gård.

Varenda helg hör vi polissirener, och ser ljusen från saftblandarna, och det hör inte till ovanligheterna att det smyger poliser med hund under balkongen om nätterna, på jakt efter någon. I mitten på 1990-talet skedde landets hittills enda olösta (i alla fall officiellt olösta) polismord just här. När jag berättar för folk var jag bor ser vissa av dem nästan rädda ut, och undrar om jag vågar gå hem ensam efter mörkrets inbrott.

Jag har bott här i ett kvarts sekel nu och jag trivs som fisken i vattnet. Jag har rört mig utomhus vid i stort sett alla dygnets tidpunkter, gått från tunnelbanan genom en mörk park full av buskage sent på nätterna, varit ute med hundar både bittida och sent. Jag har aldrig varit rädd. Någonsin.

Jag vet att det sker brott här, liksom Malmöborna vet att det sker brott i Malmö. Men jag har aldrig sett något. Jag hör dock desto mer. Jag hör väldigt mycket om vad som sker i Högdalen – och läser ännu mer. För några år sedan läste jag i lokaltidningen att polisen spräckt en kriminell liga som ”satt skräck i hela Högdalen”. Jag hade aldrig ens märkt av att de fanns, och samma sak sa mina vänner. Vad var det för liga? Vad hade de gjort om folk var så rädda? Men ingen visste något och ingen var rädd. Inte ens mina äldsta grannar, som närmar sig åttio, och som går med rollator i sakta mak.

Faktum är att jag känner mig betydligt tryggare när jag går genom den mörka parken på väg hem från Högdalens t-banestation än jag gör när jag promenerar i Stockholms innerstad sent en kväll. Om jag råkar befinna mig i närheten av Kungsträdgården eller Humlegården efter midnatt tar jag hellre en taxi hela vägen ut till Söderort än går ner i tunnelbanan.

Samma sak säger en god vän som bor i Rinkeby. Hon känner sig alltid trygg när hon promenerar hem på kvällen.

I sin uppmärksammade dokumentärfilm ”Bowling for Columbine” beskrev Michael Moore hur amerikanske medier rapporterade om brottslighet på ett sätt som saknade relevans i verkligheten. Medan brottsligheten i områden som Los Angelesförorten South Central hade gått ner med 20 procent hade mediernas rapportering om den ökat med 600 procent.

Jag säger inte att det är så det ligger till i Sverige. Jag säger inte heller att man ska bagatellisera det som sker. Men det finns helt klart en tendens att överdriva kriminalitetens påverkan på den stora allmänheten. Därför är jag övertygad om man mycket väl kan känna sig trygg, trots det som sker. Både i Stockholms förorter och i Malmö. Ännu har inte brottsligheten tagit över samhället, vilket undersökningen bland Malmöborna tydligt visar.