Helena Edlund

Sverige har blivit de hetsiga debatternas land. Eller debatter, förresten. Det som äger rum i media uppvisar inte många likheter med den balans, saklighet och respekt för motparten som bör utmärka en konstruktiv debatt. Istället kan utfallen i media och på Twitter snarast liknas vid känslostyrda påhopp och onyanserade påståenden formade av ett egocentriskt tunnelseende.

Allt utspelar sig på upprördhetens och kränkthetens arena, där de främsta argumenten är att något får en att må illa eller vilja gråta. Men när känslorna och orden svallar är det lätt hänt att glömma bort dem som inte hörs alls.

Under flera sjukvårdsutbildningar har jag fått lära mig att de som hörs och syns mest på en olycksplats, oftast inte är dem med störst behov. I själva verket kan de som härjar runt allra mest göra mer skada än nytta och en sådan person möts kanske i situationen bäst av en rak höger. Om någon bjuds tillfälle till att samla sig och omvärdera sin situation, kanske personen i fråga kan bli en tillgång istället för en belastning.

Jag har tyckt mig se ett behov av ett liknande resonemang i sociala media. Vissa debatter skulle mest av allt behöva en time out, tystnad och eftertanke.

Andra debatter skulle behöva föras, men existerar inte alls. De grupper i samhället vars villkor verkligen skulle behöva lyftas fram är, liksom de allvarligast skadade på en olycksplats, alltför svaga för att orka ropa på hjälp. Den som är fullt upptagen med att överleva, orkar inte blogga, arrangera parader eller solidaritetsmanifestationer.

Som om den förvirringen inte räcker, är det paradoxalt nog fullt möjligt att tillhöra en grupp som kategoriseras som svag men ändå ha en stark röst. Förutsatt att det anses behjärtansvärt att engagera sig i just den gruppen, finns det nämligen ställföreträdande röster som i sin iver efter att plocka godhetspoäng kommer att advocera den svaga gruppens önskningar och behov.

Men ve den som ingen vill engagera sig i, ty i samhället råder en lika enkel som brutal logik: Det som inte hörs i debatten, uppmärksammas heller inte. ”Syns inte, finns inte!”, för att citera vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Så vilka är det som inte finns?

För en tid sedan kom en person fram till mig på stan. Den hade sett min prästskjorta och ville nu reda ut begreppen. Jag delgavs på ett kärnfullt och ocensurerat sätt personens åsikter om kristen tro i allmänhet och samhällets och kyrkans svek av de psykiskt sjuka i synnerhet. Det blev ett efter förutsättningarna hyfsat möte, men först i efterhand har det slagit mig att personen faktiskt hade rätt. Samhällets engagemang för de psykiskt sjuka är svalt, och jag frågar mig varför? Behovet är ju enormt.

Svaret ligger till viss del i att de psykiskt sjuka (och deras anhöriga) är en tyst grupp. Stigmatiserade av fördomar och fullt upptagna med att klara vardagen, driver de inga högljudda kampanjer för sin sak. Det finns heller inga godhetspoäng att plocka genom att företräda dem.

Alltså finns de inte, i alla fall inte i de debatter som just nu förs.

Men självfallet finns de ändå – och de blir allt fler. Flera gånger varje vecka talar jag med någon som uttrycker hur de inte får vård, inte får hjälp, inte tas på allvar. Hur allvarliga suicidförsök inte längre ”räcker” för att få bli inskriven på en psyk-avdelning. Hur man gång på gång skickats hem från psyk-akuten. Hur familj och vänner inte orkar längre, hur man isolerar sig på dagarna och ringer non stop till jourhavande präst om nätterna för att få någon att prata med. Har man tur lindrar det den värsta ångesten.

Varje vecka talar jag med helt vanliga pensionärer som på fullt allvar funderar på att ta sina liv. De får ingen plats på äldreboendet eftersom de är för friska men de orkar inte bo kvar i lägenheten. De har barn och barnbarn men vill inte besvära. De är psykiskt friska, gamla människor som har jobbat sedan tonåren men som på ålderns höst får en ekonomi som inte tillåter dem att leva ett värdigt liv, ens med mycket blygsamma mått mätt.

Varje vecka talar jag med föräldrar som med små eller inga resurser kämpar för att ge sina barn en trygg uppväxt. De bor i klassiska medelklassområden och försöker dölja sina ekonomiska svårigheter för barnen. De serverar pannkakor till middag flera gånger per vecka och ersätter den egna lunchen med en extra banan från företagets fruktkorg. De är heltidsarbetande, välutbildade och skötsamma skattebetalare som har börjat sjukanmäla sina barn när matsäck ska tas med på friluftsdagen.

Varje vecka talar jag med människor som kämpat i månader för att få en tid hos läkaren, men tvingas avboka tiden de till slut får eftersom de inte kan betala besöksavgiften. För dem är 350 kronor ett så oöverstigligt hinder att de tvingas avstå från möjligheterna till diagnos och behandling och istället får fortsätta hoppas att den där knölen nog inte är så farlig i alla fall.

Varje vecka talar jag med missbrukare och hemlösa som berättar om hur en redan svår tillvaro ständigt blir svårare. Hur man vill ha vård, men att ingen vill betala. Hur missbruket gör att man begår brott men att inte ens Kriminalvårdens vädjanden kan få kommunerna att agera. Hur härbärgen och dagcentra fokuserar på andra gruppers behov och hur ingen vill engagera sig i en helt vanlig, försupen svenne på parkbänken.

Varje vecka möter jag barn som växer upp under fruktansvärda förhållanden, i familjer där våld och missbruk präglar vardagen och där barnen lär sig ringa 112 redan i förskoleåldern. Barn som tvingas bo kvar i destruktiva miljöer eftersom kommunen anser att en fosterhemsplacering är för dyr. I ett fall jag följt lämnades över 20 orosanmälningar in från barnens skola utan att socialtjänsten agerade, vilket resulterade i ett mord i familjen. Även om de inte uppmärksammas i reklaminslagens vädjanden, somnar barn hungriga, misshandlade och gråtande i din egen stad. Varje vecka, ja varje dag.

Så ser Sverige ut. Också.

Men deras röster orkar vi inte höra – och de orkar inte ropa längre.

De är de tystaste.