Helena Edlund

Hur tar Sverige hand om sina veteraner? Gör vi det alls? Nu har vi ett gyllene tillfälle att svara på den frågan.

På flyget från Malmö till Bromma läste jag nämligen att utrikesminister Margot Wallström har meddelat att den svenska militära insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Utredningen ska vara klar senast den 30 november nästa år och ska bland annat ge svar på vilka effekter de svenska insatserna har gett på det afghanska samhället.

Det är ambitiöst och viktigt. Men för att en utvärdering ska ge ett rättvisande svar, krävs att man beaktar många olika variabler. En av de allra viktigaste variablerna att beakta i en sådan utvärdering är, enligt min mening, hur de svenska soldaterna och deras anhöriga har påverkats. Först när den variabeln vägs in, går det att besvara om det var värt att ge sig in i uppdraget eller inte.

Enkelt uttryckt: Anser svenska politiker att resultatet som uppnåddes i Afghanistan var värt priset som de svenska soldaterna och deras familjer har tvingats betala? Oavsett vilket svaret blir, tänker dessa politiker axla sitt ansvar och se till att de svenska veteranerna och deras familjer får den hjälp de behöver och den uppskattning de förtjänar?

Mycket tyder just nu på att många av de svenska veteranerna inte har fått det. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten:

En decembernatt för några år sedan kom en kvinna till akutmottagningen i Lund. Hon hade lyckats slå sig fri och fly från hemmet när pojkvännen för ett ögonblick hade lättat på polisgreppet som kvävt henne mot ett täcke. Några sekunder senare hade det varit för sent.

Läkarutlåtandet visade mjukdelsskador och ledskador på vänsterarmen och ytterligare skador ”som vid misshandel”.

Två veckor tidigare hade pojkvännen kommit hem från en sju månader lång utlandstjänstgöring. Redan i Afghanistan hade han berättat om problem med aggression och humörsvängningar och vid hemkomsten hade man konstaterat att han behövde hjälp. Psykologen från Försvarsmaktens personalavdelning hade förklarat att det tyvärr skulle kunna dröja några veckor eftersom det snart var jul. Veckorna gick. Inget hände, trots upprepade samtal till personalavdelningen. Veckorna blev till månader. Det enda besked som gavs var att någon skulle höra av sig.

Förhållandet tog slut. Misshandeln polisanmäldes men utredningen lades ned trots läkarintyg. ”Brott kan inte styrkas”.

Den gemensamma bostaden såldes och hon lämnades med en förlust på många hundra tusen. Varje år betalar hon nu sin del av låneräntan för en bostad som inte längre finns till mannen som var sekunder från att döda henne. Hon kommer aldrig att bli fri från honom. Den fortfarande ömma vänsterarmen och den månatligt återkommande kampen för att få ekonomin att gå ihop är ständiga påminnelser om priset hon som anhörig fick betala för Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Så långt hennes historia.

Jag vågar påstå att beredskapen för att någon kan få psykiska men av en insats är relativt låg, både hos den som åker, hos de anhöriga och hos samhället. Till stor del beror det förmodligen på att kunskapen om vad svenska soldater upplever under insatserna generellt sett är låg. Jag har ofta, både hos politiker och folk i allmänhet, mött åsikten att eftersom svenska soldater är snälla, kommer talibanerna att vara snälla tillbaka. ”Folk tror att vi klappar små barn och gipsar kattungar”, som en soldat uppgivet suckade. Riktigt så är det nu ofta inte.

Under min egen tid i Afghanistan rapporterades eldöverfall mot svensk trupp så gott som dagligen, men ytterst få uppmärksammades i svensk media. Att färdas på vissa sträckor, som exempelvis till Darzab, innebar med nästan hundraprocentig säkerhet att råka i strid. Hemmagjorda sprängladdningar ämnade för våra fordon desarmerades på löpande band men inte alla hittades. Ibland small det. Oftast gick det hyfsat bra. Ibland inte.

Svensk trupp befann sig i krig.

För min egen del var jag tämligen skonad och mina upplevelser är ingenting jämfört med många kollegors: Den fjunige, tjugoårige tornskytten som krasst konstaterade att afghanen som han riktat sin kanon mot ”gick i tre delar”. Skyttesoldaten som såg sin bäste vän dö och idag lever ett liv där han knappt går utanför lägenhetsdörren. Sjukvårdaren som kämpade i timmar för att försöka rädda svårt skadade kollegor medan räddningshelikoptrarna dröjde – ja, det var förresten hans flickvän som jag berättade om i inledningen.

I december förra året chockades Sverige av ett brutalt mord. En officer hade mördat sin fru och nio månader gamla dotter genom att kasta ner dem i ett stenbrott i skånska Dalby. Det visade sig sedan att han tjänstgjort på samma afghanistaninsats som jag. Försvarsadvokaten menade under rättegången att upplevelserna i Afghanistan kan ha bidragit till den tragiska händelsen.

Det har förekommit uppgifter om att ungefär en av nio hemvändande soldater har drabbats av problem efter tjänstgöringen. Med tanke på antalet soldater som tjänstgjort i Afghanistan, talar vi om närmare 800 personer. Ett par hundra av dem uppges ha drabbats av akut eller posttraumatiskt stressyndrom. Jag skulle inte bli förvånad om det är fler än så.

Någonstans kan jag nämligen inte släppa känslan av att informationen som når allmänheten inte är hela sanningen. Jag minns exempelvis en kväll på campen när vi tittade på svenska nyheter och fick höra en officiell siffra över antalet afghaner som dödats av svensk trupp sedan insatsens början. Två soldater tittade förvånat på varandra och utbrast ”Så många tog vi ju igår!”

Även författaren Johanne Hildebrandt noterar i sin bok Krigare att den officiella bilden av antalet dödade afghaner skiljer sig avsevärt från soldaternas. Samtidigt som den officiella siffran på dödade fiender uppgick till mellan tio och femton, talade soldaterna om två-, trehundra stycken.

Här uppstår ett problem. Om bilden som förmedlas av soldaternas verklighet är tillrättalagd och förskönad, hur ska då den enskilde soldaten få ett vettigt mottagande när han eller hon kommer hem?

På plats i Afghanistan är kanske problemen inte så stora. Där finns många som delar ens erfarenheter. Men hur mår dessa soldater egentligen när de kommer hem till en vardag där ingen förstår vad de upplevt och ingen orkar lyssna på deras berättelser? Blir livet någonsin ”som vanligt” igen och vilket stöd behöver de för att livet ska bli så normalt som möjligt?

Och minst lika viktigt – hur mår deras anhöriga? De som tvingats upptäcka att personen som kom hem inte var densamme som åkte iväg? De som håller utlandsinsatserna ansvariga för skilsmässor, förlorade arbeten och ekonomiska kollapser? De som fick begrava sin dotter och sitt barnbarn efter att de kastats ner i stenbrottet i Dalby eller de som med en hårsmån klarat livhanken?

Jag vill se en utredning som tar dessa frågor i beaktande. Det är nämligen först när vi ärligt besvarat dem, som vi kan utvärdera alla aspekter av insatsen. Det är först då kan vi avgöra om priset var värt att betala.