Mohamed Omar

Nathan Hamelberg, som presenterar sig som discjockey och antirasistisk aktivist, gör i en krönika i tidningen ETC den 4 juli ett viktigt konstaterande. ”Vänstern”, skriver han, ”är ofta ängslig för är att tala om att det finns krafter till höger inom islam. Om det hade handlat om motsvarande grupper fast kristna hade det varit enkelt att mobilisera emot”.

Bloggaren Torbjörn Jerlerup, grundare av den antirasistiska webbtidningen Motargument, har under en period ägnat sig åt att bevaka svenska salafiters aktiviteter på sociala medier. Salafismen är en rörelse inom sunniislam som strävar efter att återgå till vad man föreställer sig är en ren och ursprunglig form av islam. Den är mycket intolerant mot andra muslimer.

Om vänstern skulle tillämpa sin vanliga höger-vänster-skala på den islamistiska miljön skulle salafiterna förmodligen hamna på den yttersta, yttersta högerkanten. Historikern och vänsterdebattören Rasmus Fleischer har på sin blogg Copyriot jämfört salafism med fascism.

Jerlerups arbete med att följa svenska salafiter på framför allt Facebook har avslöjat vilka värderingar som odlas i den här gruppen. Han har också visat på kopplingar mellan icke-våldsbejakande, missionerande salafism, och jihadistisk salafism.

Den 6 juli publicerade Jerlerup ett inlägg på sin blogg där han kunde avslöja hur svenska salafiter hyllade Hitler och förespråkade en utrotning av världens judar. Eftersom jag under många år har rört mig i svenska, islamiska miljöer vet jag att detta inte är så ovanligt som man kan tro. Jag har aldrig varit salafit – jag var tvärtom en uttalad kritiker av salafismen – men jag mötte dem i moskéerna. De är svåra att undvika – salafismen är idag den starkaste rörelsen i Sverige bland unga, praktiserande sunnimuslimer.

Min erfarenhet var att både hos salafiter, men också bland anhängare till Muslimska Brödraskapet och även bland vanliga moskébesökare, fanns personer som tog Hitler i försvar. De kunde visserligen få mothugg av andra muslimer, men den positiva synen på Hitler fanns där på ett helt annat, naturligare sätt än i det övriga, svenska samhället. Den som försvarade Hitler blev inte utskälld eller utkastad.

I sin bevakning av svenska salafiter har Jerlerup mött de som förespråkar att alla judar, även barnen, ska förintas. Det sägs helt öppet att ”Hitler hade rätt”. Det är åsikter som skulle räknas som oerhört upprörande – minst sagt – och väcka en hel del rabalder om de kom från traditionella, ”vita” högerextremister.

Salafiterna som torgför dessa åsikter är inte isolerade. När man studerar deras aktiviteter och relationer på sociala medier upptäcker man att de rör sig i de vanliga moskéerna och bland vanliga muslimer utan att stöta på något vidare tufft motstånd.

Under den tid då jag räknade mig själv som ”Palestinavän” och ”antisionist” gick jag inte så långt som de salafiter Jerlerup nu har avslöjat, men jag gick över anständighetens gräns. Jag anordnade liksom Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa föredrag med antisemitiska konspirationsteoretiker. Mina aktiviteter var kända i moskéerna jag besökte, men jag mötte aldrig något motstånd.

Det var alltså inte så att jag blev portad från någon moské för att jag var befläckad av antisemitism. Om jag fick kritik var det snarare för att jag inte var en rättrogen muslim. Jag vägrade att anpassa mig till salafismens bokstavstro och förordade nytolkning av sharia, dialog mellan sunni och shia och tolerans mellan religioner. Jag försvarade sufismen, islamisk mystik. Min kritik av salafismen var alltid mer upprörande än mina föredrag med antisemitiska konspirationsteoretiker.

I flera fall var det nog min status som ”Israelkritiker” som trots allt gav mig viss legitimitet i moskéerna. Jag åtnjöt en del respekt just på grund av att jag hade utmanat ”sionisterna” och ”vågat säga sanningar om Israel”.

För att återgå till Nathan Hamelbergs krönika i tidningen ETC. Min uppfattning är att han har helt rätt i att vänstern generellt är sämre på att känna igen värderingar, som man normalt skulle beteckna som fascism och högerextremism, när de dyker upp i islamistiska sammanhang.

Nu blev jag visserligen granskad under min ”antisionistiska” period eftersom jag var en ganska känd kulturpersonlighet, men jag hade massor av mindre kända människor runt omkring mig i moskéerna som hade betydligt mer antisemitiska åsikter och aldrig blev granskade. Och de finns kvar där än. De har inte ändrat sig.