Ilan Sadé

Medan svensk samhällsdebatt är fullt upptagen med att reda ut vilka ord som är besmittade av Djävulen, som sedan en tid tillbaka är reinkarnerad som Rasismen, och ifall det är hädiskt eller ej att konstatera att den stora asyl- och anhöriginvandringen sker på bekostnad av annat, glider hela stadsdelar i våra större städer långsamt men säkert ur våldsmonopolets händer. Det är som att se en barnvagn komma i rullning i riktning mot en stor, trafikerad väg, medan föräldrarna är fullt upptagna med att träta om det var rätt eller fel att ge tösen rosa sparkbyxor. Eller, för att citera den romerske generalen (Stephen Fry) i Svarte Orm – Tillbaka till framtiden:

”Hur som helst – viktiga nyheter. Rom anfalls från alla håll, och än så länge har kejsarens enda svar varit att förgifta sin mor och gifta sig med sin häst.”

Här i Malmö är det stadsdelen Kroksbäck som den senaste veckan har blivit skådeplats för uppgörelser med handgranater (!), skottlossning och bilbränder. Perioden av förhöjd oro inleddes sedan polisen för ca tre veckor sedan genomförde ett massgripande i stadsdelen Rosengård. Endast en av de 27 gripna kom att häktas. Polisen meddelade att oroligheterna och de väpnade angreppen genast tog fart på nytt sedan de gripna hade släppts i brist på tillräckliga häktningsgrunder.

För den som inte känner till Malmös geografi: Kroksbäck är den västligaste av en handfull stadsdelar i företrädesvis södra Malmö som är förlorade, eller är på väg att förloras, ur ordningssynpunkt. Det är tydligt att andra krafter än rättsväsendet utövar makt och kontroll över de ljusskygga näringarna. Vidare blandas det rent affärsmässiga med sådant som släkters ära och ständiga vedergällningar med anledning därav.

En yrkesgrupp som har fått särskilt otrygga arbetsförhållanden är tidningsutdelarna. De rör sig i stadsdelarna just vid den tid på dygnet då våld och skadegörelse pågår. Räddningstjänstens personal är drabbad sedan länge, liksom – givetvis – alla laglydiga, hedervärda personer som bor och vistas i områdena, som får sin egendom förstörd och väcks av nattlig skottlossning.

Men vem bryr sig på riktigt, när man kan diskutera ifall leksakstillverkarna gjorde rätt när de bytte kön på skräcködlorna från senaste dinosauriekalkonen på bio, eller att en sverigedemokratisk kommunpolitiker i Knäckebrödhult kläckte ur sig ditten och datten på Twitter efter en grogg för mycket?

Ja, man kan förstås också göra som Malmös ledande politiker, nämligen åka ut på den femtioelfte manifestationen i ordningen för att med indignerad stämma säga några väl valda ord, innefattande ”oacceptabelt”, ”trodde inte att det var sant”, ”tillsammans mot våldet”, o s v. Jodå, det gör ju säkert skillnad, i alla fall själsligt för deltagarna. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) var förstås på plats i Kroksbäck häromdagen. Hon har nog talat vid fler manifestationer än det finns obeskattade bilar skrivna på Ramels väg. Jag förstår inte hur hon får ihop sitt manifestationspussel.

I denna fråga kan Sverige i allmänhet och storstäderna i synnerhet liknas vid grodan som blir kokt för att vattentemperaturen i kastrullen stiger långsamt. Det sker stegvis en tillvänjning. Om någon för 30 år sedan skulle säga att kombinationen av rådande invandrings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik kommer att leda till att lågfrekventa krig utspelar sig på Malmös gator år 2015 medelst handgranater, sprängladdningar och skjutvapen, skulle sannolikt ingen tro på det. Eller, för den delen, att skolor måste stängas, att tingsrätten utsätt för attentat, att kåkstäder växer upp och att var tionde bil på Malmös gator är skriven hos en målvakt.

När ska grodan hoppa ur kastrullen?

Ilan Sadés samling debattessäer, ”Frommare kan ingen vara”, fyllde på midsommardagen ett år sedan utgivningen. Boken kan köpas via denna länk, nu till rabatterat pris: http://widget.publit.com/mummelforlaget_250#/grid/single/8022