Widar Andersson

Det man kan hoppas på är att Dansk Folkeparti (DF) inte undkommer att gå in i den nya regering som ska formas i Danmark. Regeringsansvar är nämligen det som bäst av allt kuperar politiska partier med mer vildsinta förslag på agendan.

DF har nu tjugo år på nacken. Partiets grundtema består av en mix av stram invandringspolitik, kylig relation med EU och en ”stark välfärd” av det slag som socialdemokratin har lämnat bakom sig. I valet i torsdags blev Dansk Folkeparti andra största parti (22 procent) efter Socialdemokraterna (26 procent).

I Danmark räknas DF in i den borgerliga sfären. Därför är det framförallt det ledande – men illa tilltufsade – Venstre som har uppgiften att försöka få in DF i regeringen. DF kommer att kämpa emot. Partiets ledning vet att regerandet med hög sannolikhet innebär början till slutet för dem. Därför kommer det att göra allt vad de kan för att kunna fortsätta med den framgångsrika baksäteskörningen av dansk politik. Troligtvis klarar sig inte DF den här gången. Trycket på dem att ”ta sitt ansvar” kommer att bli mycket stort.

Normalisering av udda partier är bra. Sannfinländarna och norska Fremskrittspartiet får nu känna av vad det innebär att axla regeringsansvar istället för att bara ställa krav och villkor på andra.

Att udda partier går in i mittfårorna i flera länder innebär dock inte att valkretsarna för deras politik försvinner. DF kom till genom en utbrytning från Mogens Glistrups Fremskridsparti 1995. Går DF nu in i regeringsansvaret så är det inte otroligt att det kommer en ny utbrytning om några år där missnöjda medlemmar startar ”Danska partiet” eller något sådant. Den som lever får se.

Den svenska debatten om Danmark är i de flesta medier väldigt endimensionell. Professorer och journalister stirrar sig blinda på invandringsfrågan och vet inte hur de mest och bäst korrekt ska ta avstånd från dansk politik i allmänhet och DF i synnerhet.

Ekoredaktionens mindset är ett uttryck för det. I ett inslag dagen efter valet sa reportern att valresultatet i Danmark tyder på att det inte lönar sig för andra partier att försöka ta efter främlingsfientliga partiers retorik och politik. Hur reportern och Ekot nu kan veta det? Och hur ska i så fall den svenska utvecklingen förklaras? Här tävlar de två regeringsbärande partierna – S och M – om att visa avstånd och i vissa fall avsky mot Sverigedemokraterna. Resultatet? Tja; SD är på god väg att inom ett år eller två vara andra största parti också här i Sverige.

Det finns kort sagt inga enkla förklaringsmodeller. Socialdemokraterna och Moderaterna var länge framgångsrika med att förhindra att ett konkurrentparti av SD:s typ kunde etablera sig på den rikspolitiska scenen.

Framgången byggde på störta möjlig tystnad om invandringspolitiken och på att partierna i samförstånd såg till att invandringen hölls på nivåer som inte ställde till stora problem i samhället.

Att Sverige i längden skulle klara sig utan ett främlingsfientligt parti var det väl få som trodde. Nu är SD ett faktum sedan länge. Anden är ur flaskan. Det går inte att tiga ihjäl frågan längre. Däremot går det ju att föra en stramare invandringspolitik. Vilket förmodligen inte skulle stoppa SD:s tillväxt på kortare sikt. Men allt är inte partipolitik här i världen. Det finns en riktig värld där ute där det kämpas och slits i kommunerna med skolor, bostäder, bidrag, tiggare, arbetslöshet, segregation, kriminalitet och fattigdom. Att få till en bättre balans i mottagandet har naturligtvis inget med att ”närma” sig SD att göra. S och M behöver utmana de frihetsälskande högerliberalerna, slagsmålsvänsterns SD-hat och mediernas förkärlek för vinkeljournalistik.

På det partipolitiska planet vet vi aldrig vad som händer framåt. En lärande tröst från Norge, Finland och nu kanske Danmark är att när partier av DF: s typ blir stora och mer rumsrena så tappar de också gadden.

Texten har tidigare varit publicerad på Folkbladet.se