Ilan Sadé

”Det är vi som är folket”, säger det medelålders paret som slagit sig ned mitt emot mig på uteserveringen i Kampeløkke Hamn, Allinge, Bornholm. Jodå, Folkemødet heter ju begivenheten – Danmarks svar på Almedalen, som i mångt och mycket är en efterbildning av det gotländska konceptet, med ö och allt. Paret har åkt hit för att gå på seminarier; de ger intrycket av att vara politiskt intresserade. Samtidigt är det inte svårt att uppsnappa sarkasmen i det där uttalandet. ”Folket” utsätts nämligen för hård konkurrens om utrymmet härstädes. Somliga går runt med en liten rund dekal på bröstet, ”Det er mig, der er folket”, som för att markera att de inte har någon skuld i det hela. Eller för att visa att de minsann är en sällsynt art i denna församling.

Fenomen av typen Almedalen och nu även Folkemødet kallas regelmässigt för demokratiska festivaler av de politiker som har drivit fram tillställningarna. Här anmäler jag skiljaktig mening. Det är betydligt mer träffande att likna jippot vid ett hov som håller sommarferie på landet.

I en biografi om Katarina av Medici, florentinskan som under 1500-talet blev fransk drottning och sägs vara den som lärde fransmännen att laga mat, beskrivs hur hovet regelmässigt flyttade ut till någon avlägsen, lantlig del av riket för att markera närvaro och förlusta sig. Hovet betydde under denna tid en hel stad – furstefamiljen, allehanda ämbetsmän och rådgivare med familjer, tjänare, soldater, hantverkare, kockar, musiker, ambassadörer, levnadstecknare, narrar, frillor, o s v. Kan vi inte en gång för alla gnugga bort fjällen från våra ögon och erkänna att det är en samtida utgåva av renässansfurstens sommarsemester som vi ser i dessa arrangemang?

Vad som är slående i vimlet av utställningstält, där åsiktspanelerna står uppställda för att leverera sina svårbegripliga fraser, likt profetscenen i Life of Brian, är den offentliga sektorns totala dominans. Fursten har vi här i form av toppolitikerna. Ämbetsmännen är här i skepnad av myndigheter och kommuner. Rådgivarna har förvandlats till PR-byråer och allehanda intresseorganisationer. Dagens tjänare finner vi förstås i de svällande politiska tjänstemannastaberna. Furstens livgarde har ersatts av en hyfsat stor polisnärvaro – särskilt på Bornholm, eftersom den nederländske politikern Geert Wilders, vars blonda hårsvall onekligen skulle göra sig bättre i renässanskläder, behagade dyka upp. Jag ska inte bli långdragen; resterande typer av hovfolk tror jag att var och en kan återfinna utan några större ansträngningar.

Även de närvarande intresseorganisationerna – det s k civilsamhällets företrädare – är av den typen att jag anar statlig finansiering. Ofta rör det sig om hjälporganisationer och handikappföreningar, vilka även har en politisk dagordning. Det är helt enkelt det välfärdsindustriella komplexet som håller hov. Societeten slår runt en långhelg på Bornholm. Folket bjuds in för att lyssna och beskåda.

Snart är det dags för Almedalen, och de mönster som kan skönjas i Allinge är etablerade sedan länge i Visby.

Kanske är dessa politiska sommarfester ett symptom på att vårt samhällsskick är på väg utför. Folkrörelsedemokratin, med massiv medlemsanslutning i demokratiska men hierarkiska organisationer, är döende. Partierna påminner allt mer om slutna klaner

som har lossat förtöjningarna till medlemmarna, för att i stället knyta sig hårt till statsmakten, där de i huvudsak får sina pengar och staber. Intresseorganisationerna lever också i symbios med staten. De driver etablissemangets ideologiska agenda mot betalning. Både myndigheterna och intresseorganisationerna får mer att göra till följd av denna ideologiska agenda, varvid de får goda argument för ökade anslag.

Sommarspektaklen i Allinge och Visby kan säkert vara trevliga och givande för dem som gillar inramningen. Frågan är bara varför folket, som har väldigt lite med saken att göra, även ska behöva betala för detta.