Patrik Engellau

Ju mer jag tänker på den politiska rörelse som jag, liksom så många andra unga studenter från borgerliga hem, drogs till runt 1968, desto mer slår det mig att det i huvudsak handlade om ett uppror inte mot kapitalismen, utan mot det civila samhället och den rådande medelklasskulturen.

Visserligen trodde vi arga studenter att vi i Karl Marx och Lenins efterföljd strävade mot ett socialistiskt samhälle, men det var egentligen aldrig så. Det märktes när vi fick jobb.

Jag arbetade ett tag på Sekretariatet för Framtidsstudier, som då leddes av den tolerante och sympatiske Lars Ingelstam. Det vilade en stark 68-anda i lokalerna. Jag var något av en udda fågel, för jag hade skändligen misslyckats med att utveckla Afrika i enlighet med rörelsens tänkande (http://patrikengellau.com/2014/12/17/jag-har-forstort-ett-helt-land/), så min tro på socialismen hade havererat. Men eftersom kollegorna mestadels var någon sorts socialister så föreslog jag att vi skulle skriva en seriös och vetenskaplig bok med en plan om hur Sverige skulle kunna införa socialismen. Kollegorna blev alldeles bestörta över tanken. Absolut socialism, men inte här och nu!

Jag insåg då att 1968 års revolutionära studenter, som var på väg att skaffa sig ledande positioner i nationen, inte hade för avsikt att kasta sig in i några äventyrliga projekt som kunde skada deras framtidsutsikter.

Men den revolutionära glöden fanns dock kvar och kom i stället att riktas mot den medelklasskultur ur vilken 68-orna hade framsprungit. Några årtiondens ledande gestalter i svenskt samhällsliv riktade sina vapen inte mot företag och näringsliv, utan mot det traditionella civila samhället och dess föreställningar om bildning, kultur, gott uppförande, ambition, flit och hyfs.

För dessa framgångsrika personer var storkapital och arbetsgivare inte något problem och inget särskilt att bekymra sig över. De var inte förtryckta av kapitalismen. Däremot kunde seder, bruk, värderingar och attityder som utvecklats under århundraden för att hjälpa människor att motstå och överleva fattigdomens prövningar och att skapa sig drägliga och civiliserade liv i en snöd värld kännas betungande. De enorma ekonomiska framgångar som Sverige och andra västländer fått uppleva gav möjligheter att lägga medelklassdygderna på hyllan och de upproriska studentgenerationerna utövade det intellektuella ledarskapet för den kollektiva åtgärden.

Den revolution som 68-orna inledde mot civilsamhälle och medelklass och deras värderingar har, vad jag kan bedöma, genomförts med stor framgång. Detta är idag Sveriges fundamentalproblem.

Jag tror att civilsamhället med dess kärna av anständiga medelklassare – som finns både i höger- och vänsterkretsar – är grunden för det goda samhället. Vad Sverige behöver är en kontrarevolution från medelklassens sida.

Jag undrar om inte en sådan rörelse håller på att uppstå. Låt mig ge ett enda litet men talande exempel, nämligen Lars Anders Johansson krönika om att barn ska vara tysta i kyrkan (https://detgodasamhallet.com/2015/05/28/att-lara-barn-sitta-stilla-och-vara-tysta/). På några dagar har den fått omkring 50 000 läsare och det väller hela tiden in fler läsare och fler kommentarer. Den har uppmärksammats exempelvis i Expressen och Metro.

Krönikan är ett försvar för medelklasshyfs och god barnuppfostran. Hur är det möjligt att ett så till synes okontroversiellt budskap väcker sådan uppmärksamhet? Jag tror det beror på att det finns ett uppdämt behov hos svenska folket av att höra undantryckta självklarheter. Ett ökande antal medborgare tycker att det har gått för långt med det politiskt korrekta.