Ulf Öfverberg

Av debatten kring migrationen att döma synes vi stå endast inför två alternativ. Å ena sidan en fri invandring och å andra sidan en rigid invandring som ibland till och med skulle innebära ett totalstopp för fler nya svenskar. Men kanske kan vi begära lite mer av debatten?

Det första alternativet – helt eller nästan helt oreglerad invandring – förespråkas av libertarianer, eller med ett vanligare ord nyliberaler. Priset för deras fria invandring är en kraftigt reformerad, eller om man så vill, nedmonterad välfärdspolitik. Tanken är att det är bättre att bo i tältläger i Sverige än att bo i tältläger i Turkiet eller i Syrien. Det är bättre att tigga i Sverige än svälta i Somalia. För att kunna ta emot många nya svenskar måste skatterna sänkas, arbetsmarknaden avregleras och hela den generella välfärdspolitiken göras om till något helt annat.

Det är något utilitaristiskt över denna inställning; fler får det lite bättre (de som kan invandra hit) genom att några får det sämre (vi som redan bor här). Även om många av dem som förespråkar en fri invandring brukar vara testuggande rättighetsliberaler tenderar de här luta sig tillbaka mot kalkyler om vad som blir bäst för flertalet snarare än om vilka rättigheter och skyldigheter vi har som individer och som medborgare. Problemet med denna politik – förutom att den inte tar särskilt mycket hänsyn till verkligheten – är väl att den aldrig erhåller en majoritet i ett val.

Det andra alternativet är ett stopp – nästan i varje fall – av invandringen. Det är Sverigedemokraternas politik och en hel del andra debattörers också. Skälen till denna ståndpunkt kan vara flera. För SD är den ideologisk.

Den motiveras av partiets ideologiska rötter som går tillbaka till 1800-talets konservativa idéarv om kollektiva identiteter och åtskillnader mellan grupper av olika ”folk”. Och den knyter an till apartheidideologins grundare Henryk Verwoerds uppfattningar.

Sverigedemokraternas ideologi säger att det är själva separationen eller åtskillnaden av olika ”nationer” som är det viktiga. De framhåller att det är i allas intresse att människor från olika ”nationer” eller ursprung inte blandas på ett och samma ställe.

När Henryk Verwoerd först formulerade sin ideologi 1948 talade han inte om att raser har olika värde. Poängen med apartheid, var han noga med att påpeka, är att själva blandningen av olika slags människor är fel. Följaktligen har alla (”européer” såväl som ”icke-européer”) att vinna på att hållas åtskilda:

”… principen om separation… är den enda grund på vilken karaktären och framtiden för varje ras kan skyddas, säkras och där de medges utveckling i harmoni med sin egen nationalkaraktär, förmågor och öde”.

Om vi byter ut ordet ”ras” hade citatet varit som klippt och skuret till SD:s principprogram!

Sedan ser givetvis lösningarna olika ut. I Sydafrika handlade det om att åtskilja genom att splittra upp landet i olika bantustan-samhällen. För Sverigedemokraterna är lösningen att stänga landets gränser och att kräva av de som hunnit flytta hit att de ska göra totalt uppror mot sin bakgrund (kanske med undantag för vissa ”ytliga kulturimpulser”, enligt principprogrammet).

Det är den ideologiska kritiken av invandringspolitiken som resulterar i en assimilationspolitik. Andra motiv kan vara att integrationen av de nya svenskarna inte hänger med volymen och/eller att den ekonomiska kostnaden blir för omfattande av att ta emot det antal som prognosticeras de närmaste åren. Den kritiken är mer instrumentell än ideologisk och ska inte – även om den sammanfaller med SD:s ståndpunkt – sammanblandas med en ideologiskt motiverad kritik.

Men för andra, för mig som liberal, som ser ett egenvärde i att ha ett samhälle med konflikter som driver utvecklingen framåt och möjliggör framsteg och där människor med olika bakgrund och olika identiteter lever sida vid sida, vilken migrationspolitik ska jag/vi förespråka?

Liberaler måste formulera en berättelse om ett modernt Sverige som växer med invandring och mångfald. I den berättelse är volymen på invandringen inte ett problem som ska begränsas; det är en tillgång som ska välkomnas. Tillgången bär också på en utmaning; hur ska vi få alla dessa nya människor fort in på arbetsmarknaden och in i utbildning? Hur ska de – och vi – fortsätta vara en del av ett demokratiskt samhälle där vi respekterar varandras olikheter och enas kring de demokratiska värdena?

Jag tror det är lite som med mina barn. Deras första skoldagar var de fyllda av förväntan att få läxor. Men inga läxor blev det och efter ett tag försvann deras förväntan in i en luddig svensk skolpedagogik när den är som sämst (vi har bytt skola sedan dess).

De människor som söker sig till Sverige vill och kan arbeta och de har också förväntningar om detta. Men någonstans på vägen falnar motivationen och möjligheterna suddas ut. De svenska trygghetssystemen är fantastiska men de är svåra att kvala in i. På det har vi en bostadsmarknad som är nästintill orörlig och en arbetsmarknad som har oöverstigliga trösklar för många unga och nyanlända.

Problemet är inte volymen. Det är inte heller bristen på motivation för att jobba. Och inte heller att man vill ha sin fru och sina barn här istället för i frontlinjen mellan IS och Hezbollah.

Problemet är den svenska bostadsmarknaden, de svenska arbetsmarknadslagarna och delar av våra trygghetssystem.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikesfödda födda ska minskas måste vi reformera arbetsmarknadspolitiken. Sysselsättningsgapet tenderar att vara större i länder med små inkomstskillnader och heltäckande kollektivavtal. Liberaler måste våga utmana delar av fackföreningsrörelsens rigida inställning. De svenska trygghetssystemen kan reformeras för att öka genomströmningen och bli mer flexibla.

Framförallt innebär en sådan omorientering att liberaler måste kunna ta debatten om lönepress för dem som är lägst betalda i dag i Sverige. Det blir en följd av uppluckrade kollektivavtal och fler låglönejobb. Men vinsterna blir större i sin helhet och med reformerade trygghetssystem kan flexibiliteten öka utan att ojämlikheten ökar.

Historiskt har vi tagit emot många flyktingar i perioder. 1990-talet var en sådan period. Då, precis som nu, hette det att vi inte klarar att integrera alla dessa människor som kom. Men det gick. Situationen är inte densamma i dag, men med en annan politik går det – även om kostnader initialt kanske blir högre än under 1990-talet.

Det finns en väg mellan den totalt oreglerade invandringens Scylla och totalstoppets Charybdis.