Patrik Engellau

Sedan ett tjugotal år talar man i Sverige om ”värdegrunder”. Vad det betyder oklart.

Wikipedia jämställer skolans ”värdegrundsarbete” med ”uppfostran”. Varför kallas det inte då för uppfostran? Troligen för att ”uppfostran” handlar om att dana ungdomar enligt det civila samhällets normer, medan ”värdegrundsarbete” tränar dem i statens tänkande. Här är ett exempel.

Staten propagerar mångfald (och stadfäster denna ambition i regeringsformen) för att invandrare och minoriteter ska känna sig sedda och välkomna samt i syfte att påminna oss majoritetssamhällesmedborgare att det är fult att säga n-g-rboll och att tänka motsvarande tankar.

Det viktigaste i värdegrunden verkar vara att inte värdera människor. Att tänka tanken att vissa, till exempel danskar, skulle vara sämre än andra människor är absolut haram, alltså förbjudet. Jag tror att det också är förbjudet att anse några för bättre än andra, men det är jag inte säker på. Jag har dock noterat en del snörpta munnar när jag uttalat mig positivt om judar, till exempel att de är rejält överrepresenterade bland nobelpristagarna.

Problemet är vad som kan inträffa när värdegrundsnormerna konfronteras med gamla västerländska grundprinciper såsom tankens frihet och yttrandefrihet i tal och skrift.

Det kan exempelvis hända att jag får för mig att hata danskar. Jag gör visserligen inte det, men saken går att föreställa sig. Motsvarande föreställningar kan drabba vem som helst. Ju större mångfald, desto fler anledningar att tycka hit eller dit. Enligt värdegrunden är det säkert tillåtet att gilla italiensk mat bättre än andra länders mat, men om man därav börjar dra slutsatser om italienska kockar eller italiensk kultur eller rentav om italienare är man ute på farliga vägar. Den som har uppfattningar om italienare kanske skaffar sig uppfattningar också om somalier och då är elden lös.

Enligt traditionella västerländska moralbegrepp är sådant inget problem. Där får folk tycka vad de vill men också räkna med att hyggliga människor slutar umgås med dem om deras uppfattningar är alltför stötande. Däremot är det enligt samma moralbegrepp nödvändigt att staten håller sig i schack och inte har förutfattade meningar eller särbehandlar någon. Det är inte minst därför Justitia, rättvisans gudinna, avbildas med en bindel för ögonen.

I och med införandet av värdegrundstänkandet håller något stort och revolutionerande att ske i det svenska samhället. Värdegrundstänkandet innebär att de attityder och synsätt som tidigare bara gällde för staten nu ska anammas av alla människor. Vi uppfostras som vore vi alla Justitia. Vi förväntas tänka som staten och med fasa ta avstånd för egna och andras tankar som avviker från de av och för staten anbefallda.

Detta koncept är onödigt och dumt inte minst för att det leder till svåra följdproblem. Värdegrundsförespråkarna stöter till exempel på ett jättelikt övervakningsproblem som de gradvis måste utveckla lösningar för att hantera.

Övervakningsproblemet är hur man ska upptäcka människor som tänker och ger uttryck för felaktiga tankar.

En trevande lösning börjar nu förespråkas av de mest avancerade och djärva teoretikerna bland värdegrundsfilosoferna, nämligen att utlåtanden om en viss social grupp bara ska få göras av gruppens egna medlemmar. Bara svarta ska sålunda få uttala sig om svarta eftersom bara svarta har den rätta sakkunskapen i frågan. Män ska inte få uttala sig om kvinnor. Om du inte är romsk tiggare ska du inte få ha någon uttalad åsikt om romska tiggare. Detta tänkande är en utlöpare av den identitetspolitik som så förtjänstfullt har behandlats av medkrönikören Nils Lundgren, exempelvis på https://detgodasamhallet.com/2015/04/24/identitetspolitik-vastvarldens-framtid/#more-612.

Detta är lömskt, farligt och odemokratiskt. Jag skämtar inte. Jag menar allvar. Detta är ett grundskott mot yttrandefriheten. Vilka dåraktiga tankar! Varför förstår inte dessa människor vad det är för typ av idéer som gjort Sverige till ett så framgångsrikt och civiliserat land?

Att muslimer i kraft av sin bok förringar och avvisar yttrandefriheten kan jag till nöds förstå även om jag inte gillar det, men att intelligenta, moderna barn av den svenska välfärden försöker rasera dess fundament kan jag inte begripa.