Jag vill inte betala kulturelitens löner

mohamed omar

Mohamed Omar

Måndag den 18 maj deltog jag i en debatt om litteraturkritikens liv eller död, anordnad av Uppsala författarsällskap. I panelen satt Åsa Beckman från Dagens Nyheter kultur och Gunnar Bergdahl, före detta kulturchef på Helsingborgs Dagblad. En forskare fanns också med, Lina Samuelsson, som hade siffror som tycktes visa att recensionerna blivit färre under åren.

De verkade överens om att litteraturkritiken inte var död, men halvdöd. Den här debatten började visst med en högstämd klagosång av Kjell Espmark, som i ett tal på Börshuset 20 december 2014 deklarerade: ”Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare.”

Kjell Espmark är en mycket fin poet. En av de bästa vi har, tycker jag. Men hans uppfattning om kritikens kris beror nog på att han inte hänger så mycket på nätet. Det är där allt händer. Vi som är något yngre öppnar nästan aldrig en papperstidning, förutom om någon har skrivit om en själv och det inte är utlagt på nätet.

Gunnar Bergdahl menade att kritiken har avprofessionaliserats. Förr kunde man presentera sig som kritiker utan att någon trodde att man var mytoman eller gick på soss i hemlighet. Det var ett yrke som man kunde leva på. Det var bättre förr. Vi behöver folk som får lön för att skriva kritik, hävdade han, och om de kommersiella krafterna inte vill betala får skattebetalarna göra det.

Det är bra med en kulturelit, sa Bergdahl. En grupp experter som vet mer. Som kan säga till oss vad som är bra och dåligt när vi själva inte förstår. Jag håller med om det i teorin. Men då ska det vara en elit också, inte bara några som kallar sig själva för elit. Så som ”eliten” ser ut idag så vill åtminstone inte jag bli tvingad av fogden att betala för den. Litteraturtips får jag på Facebook, bloggar och av vänner.

Kritiken man hittar i papperstidningarna är knappt längre än böckernas baksidestexter. Då läser jag hellre något långt och initierat på en blogg. Bloggare bryr sig mer än en recensent som bara har fått en hög med böcker att stressa igenom för en spottstyver. Man kan inte beskylla mig för att vara bitter. Jag får alltid bra recensioner.

Det beror, tror jag, på att jag anstränger mig. Jag slänger inte som grafomanen Göran Greider bara ihop något och kallar det en dikt. När jag citerar ur andra verk i mina dikter försöker jag att alltid citera tryckta böcker som inte finns tillgängliga på nätet. Då känner jag att jag gör ett bättre jobb. Jag får gå till biblioteket, leta upp en bok och skriva av. Då kan jag ta betalt för mina dikter med gott samvete till skillnad från någon som bara har suttit hemma vid datorn och klippt och klistrat.

Jag gillar idén med en elit som vet och kan kultur. Jag tänker mig en scen ungefär som i den där målningen av Rafael – Skolan i Aten. Jag skulle kunna betala för en sådan elit. Men jag vill inte betala för verklighetens slarviga snutterecensioner i papperstidningarna. I recensioner av mina dikter har det hänt att recensenten påpekat att det borde vara lika många manliga som kvinnliga karaktärer i dikterna. Jag skojar inte. Åsa Beckman och Gunnar Bergdahl verkade trevliga och kunniga, men jag vill inte betala deras löner. Jag har aldrig läst någonting de har skrivit i hela mitt liv. Jag har klarat mig bra för det.

I en lång artikel i Dagens Nyheter den 19 maj går Karl-Ove Knausgård till rasande angrepp mot Sverige. Han nämner något intressant om sitt broderfolk, som han kallar cykloper eftersom de är så enögda. Han upplever att kultursidorna i ”cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen.”

Det var nyligen Norges nationaldag och jag ser spår av festyran i hans artikel. Men jag delar hans upplevelse av svenska kultursidor. Det finns ett påtagligt inslag av moraliska och politiska pekpinnar i bedömningen av konst och litteratur. Jag har svårt att tänka mig att en känd sverigedemokrat som skrev fantastiska dikter skulle få lika fantastiska recensioner. Han eller hon kanske inte skulle få några alls.