Annika Borg

Det är ingen tillfällighet att Åsa Romson relativiserar Förintelsen. Hennes parti har slirat betänkligt även tidigare.

Jag läser i en analys av gårdagens partiledardebatt att ingen föll igenom. Det är väl en sanning med modifikation. Istället gjordes väl något av det största övertramp vi varit med om på länge, när Åsa Romson (MP) jämförde katastrofen med att människor drunknar i Medelhavet på väg till Europa med Auschwitz. Med Förintelsen. Detta industriella, kalkylerade massmördande och utrotande av Europas judar och andra grupper, som inte har något motstycke i historien. Hon jämför således människosmugglare och europeiska makthavare och allmänhet med de nazister som redan tidigt i sitt politiska successiva maktövertagande körde runt handikappade och psykisk sjuka i så kallade eutanasi-bussar och gasade ihjäl dem. De nazister som slängde barn på elden i Auschwitz (läs trilogin Natten, Gryningen och Dagen av författaren Elie Wiesel), som systematiskt mördade, utplånade, stal och dokumenterade. De nazister som förintade det man kallade det zigenska familjelägret i Auschwitz bara på någon dag. Så här i dagarna sjuttio år efter krigsslutet och med en ökande antisemitism i Europa drar alltså Romson den parallellen. Ridå.

Nu är det ingen tillfällighet att det är just MP:s språkrör som tar sig för att relativisera Förintelsen. Miljöpartiet är det parti som vägrar att ens träffa Israels diplomater i Sverige (läs HÄR och HÄR). Däremot har man varit mycket starkt pådrivande när det gäller att Sverige ska erkänna Palestina som stat. Men med den andra parten vill man inte tala, inte ens möta. Det är en beröringsskräck som väcker allvarliga frågor.

Att relativisera Förintelsen genom olika jämförelser eller att dra paralleller mellan Israels politik och Förintelsen är en retorik som återfinns i starkt anti-israeliska och anti-judiska sammanslutningar. Dessa två negativa attityder flyter ofta samman. Kritiken av Israel tippar över. Det är med vilken retorik man kritiserar, om och hur kritiken står i någon som helst i proportion till hur man behandlar andra länder samt hur väl förankrad den är i fakta, som avgör vad som är kritik och vad som är anti-israelisk och anti-judisk agitation.

Ett annat prov på den anda som uppenbarligen finns inom MP, visade miljöpartisten Jerker Nordlund i Herrljunga när han gick ut och sa att Israel var en ”sinnessjukdom” som sysslar med ”massmord, utplåning och terror”. Israel är ”en av de största terroriststaterna i världen”. Här är det viktigt att notera språkbruk och proportioner.

Bostadsminister Mehmet Kaplan har även han visat prov på liknande förhållningssätt, då han tidigare bjöd in Yvonne Ridley, som är antisemit, till riksdagen. Något han senare bad om ursäkt för och kallade misstag. Men det intressanta är steget innan, hur inbjudan alls kunde komma i fråga. Hur det sammanhang ser ut där Yvonne Ridley kan ses som ett tänkbart förslag på gäst. Romsons uttalande bör alltså ses mot bakgrund av ett parti som slirar betänkligt.

Förutom att Åsa Romsons retorik inte tycks sticka ut i de egna sammanhangen, blir hennes uttalande också ett exempel på att såväl bildningsnivå som etisk reflektion behöver höjas och skärpas i det svenska politikerskrået. De får helt enkelt sätta sig på skolbänken och försöka lära sig att tänka utanför den ideologiskt trånga boxen.

Vi kan inte ha politiker som relativiserar Förintelsen. Vi kanske har fått de politiker vi förtjänar, som inte drar sig för att skruva sina twitter-oneliners hur hårt som helst. Men det finns länder där det inte skulle sitta långt inne att en regeringsmedlem skulle kunna få avgå efter att ha använt och relativiserat Europas mörkaste fasor, som Romson gjorde.