Patrik Engellau

Jag har argumenterat en massa gånger för att huvudmotsättningen i Sverige idag inte står, som tidigare, mellan kapital och arbete, utan mellan det välfärdsindustriella komplexet och den strävsamma, dugliga medelklassen. Det kan låta teoretiskt och abstrakt, men betrakta hur denna intressemotsättning utspelas framför våra ögon.

Det som skiljer dessa grupper åt är, som jag kanske till leda upprepat, människosynen. Välfärdsindustrin är ”snäll och god”. Den betraktar folk som svaga och därför omöjligen kan pådyvlas krav. Den vill att folk ska vara svaga, ty den lever på att ta hand om svaga människor. Ju svagare människor, desto större anslag får detta alltid så förlåtande och förstående organisationskomplex.

Välfärdsindustrin härskar i Sverige och utövar därför oerhörd kraft över nationens tänkande enligt Marx diktum att ”samhällets härskande ideologi är den härskande klassens ideologi”. Den som inte tror mig uppmanas att studera de attityder som dominerar i den statskontrollerade televisionen och radion.

Den strävsamma medelklassen har ett annat synsätt. Den vill att folk ska vara starka, ty livet blir enklare och bättre så. Om medelklassaren är företagare, till exempel, vill han ha ambitiösa och duktiga medarbetare som han uppmuntrar att ständigt blir skickligare (eftersom det är bra för företaget). Hans livsinställning är att människan är duglig och att det gäller att med lock och pock – ett uttryck som betyder morot och piska – inspirera folk att utveckla sin kompetens. I den mån han felar är det genom att överskatta sin nästas potentiella förmåga. Han vägrar erkänna att nästan inte klarar en motgång med lite hjälp från nära och kära.

(En del dugliga medelklassare arbetar i det välfärdsindustriella komplexet. Jag känner några sådana. De kan, ibland utan att vara medvetna om det, hoppa mellan synsätten ungefär som när man knäpper på och av en kontakt. Det finns såklart också medelklassare utan personlig koppling till välfärdsindustrin som tänker dess tankar. En gammaldags marxist skulle känna igen sig. Marxister var mycket bekymrade över proletärer med småborgerlig mentalitet. De tänkte klassfiendens tankar. Marx kallade företeelsen för ”falskt medvetande”.)

Tiggarfrågan, som tycks bli alltmer pockande och besvärande aktuell, skiljer huvudkontrahenterna. För välfärdsindustrin är den inget problem, tvärtom, ju fler tiggare, desto större behov av en vård- och omhändertagandeapparat. Industrin sätter in ett skift till och bygger härbärgen.

För medelklassen är det jobbigare. Redan från början har den haft svårt att frigöra sig från tanken att den som är artig och proper och läst sina läxor nog sjutton bör kunna hitta sig ett arbete. Den tänker som skalden Goethe i dramat Faust: ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” (Den som alltid anstränger sig och strävar kan vi rädda).

Å andra sidan har medelklassaren under årtionden pepprats med välfärdsindustrins ständiga propaganda om att folk (särskilt sådana som han själv) är rasister och förtryckare och att det är hans fel att så många människor blivit hjälplösa och utslagna, till exempel just romer. Så medelklassen dras med lite dåligt samvete och tänker att, vafasen, det får väl gå.

Men när det kommer fler tiggare och problemen förvärras blir medelklassaren alltmer undrande. Det kan väl ändå inte vara hans och de andra påstådda förtryckarnas fel att romerna inte använder de av kommunen utställda bajamajorna?

Det kommer en dag, troligtvis inom kort, när medelklassaren törs ta öppet avstånd från välfärdsindustrins godhetsdiskurs och yviga tillvitelser om att svenskarna är rasister och därför ska tiga och betala.

Jag har, bara under det sista eller kanske de två sista åren, för egen del tagit det steget. Jag tänker inte längre böja mig under det välfärdsindustriella komplexets världsbild och människosyn. Jag skäms inte längre för att jag är svensk och för att jag gillar vårt land och de gamla goda, framstegsbringande värderingar som välfärdsindustrin i sitt eget intresse länge försökt rasera.