Slutet i Det Goda Samhället

bild[31]

Krister Thelin

Sverige är ett land där medborgarna litar på sin överhet. Det går en rak linje från Gustav Vasa och kyrkan till folkhemsdespoter av olika schatteringar. Några folkliga uppror har inte synts till i de i byxorna dovt knutna nävarnas land. Till överheten räknas den vitrockade läkarkåren vars ställning är grundmurat förtroendefull. Jag förutspår dock att detta kan komma att ändras.

40-talisterna åldras och går in på slutvarvet. De ivriga 10 procent som 1968 bar upp ”ungdomsrevolutionen” har tillsammans med den skötsamma delen förskjutit fokus. Nu är det inte föräldrar, lärare och annan auktoritet som skall utmanas och trotsas. Nu stirrar det oundvikliga obarmhärtigt ner på oss: Döden. Och den låter sig inte luras med slagord, pamfletter, bösskrammel, demonstrationer eller Joan Baez. Som Benjamin Franklin så klokt konstaterade: ”In life only two things are certain, taxes and death”.

I vårt Goda Samhälle finns det en sak som i stort är frånvarande i det offentliga samtalet: rätten till en värdig död. Assisterad dödshjälp är tabu. (Här är inte platsen att analysera gränsen mellan det straffria självmordet och vållande till annans död). I Europa tillåts – i lagligt kontrollerade former – dödshjälp i bland annat Schweiz, Belgien, Nederländerna och Storbritannien, liksom i ett antal delstater i USA och Kanada. Men alltså inte hos oss.

Enligt min mening vilar förklaringen huvudsakligen hos läkarkårens kompakta motstånd. Dess etos är att bota och lindra, inte att beröva någon livet. Dessutom, brukar det heta, är den palliativa vården så väl utvecklad, att behov saknas. Socialstyrelsen, som hade kunnat ta ett initiativ till att utreda saken, tiger, och få politiker vill befatta sig med ämnet; det är ingen valvinnare, utom bland den åldrande befolkningen. Men den dör ju ut, so oder so.

De som har erfarenhet av anhörigas och vänners slutskede ser annorlunda på det hela. Det lider ingen brist på förskräckliga vittnesbörd om ovärdigt lidande. För de resursstarka med goda läkarkontakter i nätverket ges ibland hjälp av läkare som tolkar sin plikt en smula annorlunda än socialstyrelsen och kåren i övrigt. Så, assisterad dödshjälp förekommer sub rosa. Men det som en del alltså kan få åtnjuta – inklusive de som har råd att åka till Schweiz- står inte den stora allmänheten till buds. Det är dags att ändra på det.

Eutanasi strider inte mot mänskliga rättigheter, om det inte missbrukas som i Hitlertyskland. FNs människorättskommitté, där jag som ledamot var med och granskade dödshjälpslagstiftningen i Belgien, Schweiz och Nederländerna, har inte funnit att det strider mot bestämmelsen om rätten till liv i MR-konventionen – förutsatt att viktiga medicinska och rättsliga villkor, framför allt samtycke, är uppfyllda; risken för att det är giriga anhörigas intressen och inte den enskildes som står i förgrunden måste alltid beaktas.

Som sagt, i takt med att 40-talisterna, redan vana att i stort få som de vill, närmar sig slutet kommer saken att pocka på uppmärksamhet. Lika bra att redan nu förstärka en opinion som ett fåtal eldsjälar försöker hålla vid liv. Och varken läkare eller politiker är odödliga. Alltså, gärna medalj och en bra pension men också ett värdigt slut!