Annika Borg

Betlehem och Jerusalem, torsdag

Från checkpoint 300 är det en lång promenad in till Betlehems centrala delar. När man passerat checkpointen kommer man ut till ett myller av taxibilar, försäljare, och matstånd. Den som bestämmer sig för att gå upp till Födelsekyrkan måste räkna med att få sällskap en avsevärd bit av taxichaufförer som vill få dig med i bilen för att tjäna lite pengar. Påflugna försäljare är inget unikt för detta område i världen, men stämningen kan snabbt bli aggressiv. På vissa sätt kan man förstå det. Fast om man inte varit med om det tidigare kan det upplevas som obehagligt.

De bilder vi i Sverige ofta möter i våra medier har nästan uteslutande fokus på konflikterna här nere. Såväl israeler som palestinier ges sina på förhand bestämda roller att spela; en är förövare och den andra offer. För dem av oss som är intresserade av regionen och har rest här blir dessa bilder stereotypiserande – för alla parter. De blir även exploaterande. Det finns många olika intressen som vill hålla liv i konflikten samt förmedla bilden av att Israel och Palestina, ja hela regionen, inte består av något annat. Mer sällan visas vardagslivet, som gatulivet i Betlehem, där människor jobbar, umgås och lever sina liv. Man lagar bilar medan barnen i grannskapet tittar på och någon trampar i en oljefläck. Skolflickor, med trendiga sjalar svepta om hår och hals på olika avancerade sätt, som passerar och småfnissar åt något de ser längre ned på gatan, precis som på vilken annan plats som helst. På uteserveringarna kan den som vill beställa israeliskt öl.

Om man stannar till nere vid muren – eller skyddsbarriären – kan man se den graffiti som nu blivit turistattraktion nummer två, efter Födelsekyrkan. Här är ord som frihet sprejade på många språk, svenska är vanligt förekommande. För många svenska grupper, inte minst kyrkliga, har muren – skyddsbarriären – blivit en plats man reser till och återvänder till. När jag är där gör ett amerikanskt team en film eller ett inslag om målningarna. Graffitin har också gjorts till souvenirer. Den som vill kan köpa glasunderlägg eller kylskåpsmagneter med de målade bilderna, som ”Make hummus, not war”.

Sverige har en lång relation till det palestinska folket. I ett kulturcenter bredvid Födelsekyrkan finns en plakett där man tackar Sida för bidrag till byggnaden. Klockorna på väggen visar tiden i regionen, i New York – och i Stockholm. Centrets bokhandel har ett stort bord med böcker om konflikten, ofta med titlar innehållande ord som ”apartheid”. Många av dem är skrivna av västerländska akademiker och hyllade av tongivande sådana, som queer-teoretikern Judith Butler. Till och med en bok om palestinska broderier får in resonemang om Israel som förövare. Som svensk blir du särskilt välkomnad. Sveriges erkännande av Palestina är stort här.

Häromdagen i Jerusalem tillbringade jag någon timme i ett köpcenter. I mitten av centret fanns en mindre rink och medan jag var där strömmade det in unga israeliska soldater, män och kvinnor, och började åka skridskor. Bredvid mig på bänken satt några muslimska kvinnor medan deras barn åkte i stora radiostyrda bilar. Efter en stund reste de sig och gick fram till rinken och började fotografera soldaterna och skratta åt deras mer eller mindre lyckade uppvisningar på isen. Fullmatad med svenska bilder av situationen härnere, tog det en stund innan jag kunde ta in det jag såg. Men när det väl sjönk in påminde det mig om det jag vill förmedla: det är inte svart eller vitt. Människor lever sina liv med varandra, inte bara mot varandra.

För några timmar sedan ljöd sirenen ut över Jerusalem. Just denna dag är det Yom haShoah (Holocaust Remembrance Day). Under några minuter stod allt stilla.