Annika Borg

För en tid sedan såg jag ett inslag i TV4:s Nyheterna som blixtbelyste ett av vår tids problem: Relativiseringen av kunskap. Reportaget handlade om det faktum att fler blivit kritiska mot att vaccinera sina barn. Att mässlingvaccin anklagats för att orsaka autism och andra svårigheter kände jag till – det finns en uppsjö av länkar på nätet med kvasivetenskap på området -, men turen hade nu kommit till stelkramp. Särskilt kritiska tycktes föräldrar i Västra Götaland vara, varför så var fallet förblev oklart.

Reportern intervjuade en ung mamma, med en bedårande bebis på armen, om hur hon som nybliven förälder såg på saken. Hon tillhörde dem som valt att vaccinera sitt barn mot stelkramp och förklarade att det var ett val hon och fadern gjort och att det kändes bra. I nästa klipp fick vi se en ganska förtvivlad läkare som oroade sig över den ökande trenden att inte vaccinera sina barn. Här behöver vården bli bättre på att informera och nå ut, menade han.

Så kan det kanske vara. Men problemet är egentligen ett helt annat, nämligen den totala relativisering av kunskap som successivt skett kombinerat med bristen på respekt för alla slags auktoriteter. Nu är jag inte ute efter att peka ut denna enskilda förälder, som ju agerat förnuftigt, utan efter att visa på det större samtidsfenomenet.

Vaccin, flour eller simundervisningen är inte i grunden en fråga om valfrihet eller om vad som känns rätt, utan en fråga om ifall man vill stödja det goda samhället eller inte. Med det menar jag att ett samhällets fundament vilar på en tillit till att dess institutioner befolkas av människor som åtminstone hyfsat vet vad de håller på med och att det finns kunskap. Kunskap som gagnar mänskligheten och som inte är en fråga om tycke och smak utan som faktiskt existerar.

Nu är i och för sig vetenskap en föränderlig massa och en massa dumheter och farligheter har skett i medicinens namn. Men vad som händer om man inte har stelkrampsskydd och trampar på en rostig spik eller om en hund biter i det där underbara spädbarnshullet är inte något vi behöver fundera på. Den rekommendationen är byggd på en vetenskaplig betongplatta.

Det har således blivit en valfrihetsfråga om man ska förebygga blodförgiftning hos sina barn eller inte. ”Slippery slope”-argument kan ofta vara överdrivna, men här undrar jag om vi ändå inte börjar komma ganska långt ned på det där sluttande planet. Relativiseringen av kunskap och den hybris som gör var och en av oss till expert på medicin, juridik, teologi, eller vad de nu må vara, har alltså öppnat fältet inte bara för vidskepelse, desinformation och vandringssägner utan också för att kunna skapa livsfara och epidemier.

Att vården ska behöva ta till pedagogiska grepp för och använda sina resurser till att få privilegierade människor med skolutbildning att begripa att doktorn ändå ibland vet vad han eller hon talar om är ett tecken på vad denna relativisering resulterar i nere på golvet.

Ansvaret för att understödja det goda samhället vilar på var och en av oss. Till detta ansvar hör att kunna ta till sig och acceptera att det finns kunskap som andra besitter och som jag helt enkelt och rakt upp och ned får tro på och agera utefter.

En aspekt är även den bortskämdhet och blindhet för de egna privilegierna som detta bottnar i: De flesta människor i världen har inte tillgång till barnavård och vaccin. Valet att avstå är i det perspektivet en i det närmaste bisarr handling.