Någon gång på sjuttiotalet var jag i Tampere på konferens. Jag minns inte vilka som var arrangörer och inte ämnet eller ämnena som behandlades. Det var ändå uppenbart att det var ett finsk-sovjetiskt samarrangemang.

Jag höll ett föredrag utifrån något som jag behandlat i min bok Den svenska modellen – vilket betyder att det var någon gång efter 1974.

I väntan på min tur satt jag nedanför scenen bredvid en polack. Några ungerska unga män kom in på scenen, prydd av ett antal björkar, för att dansa några akrobatiska folkdanser. Polacken sa: ”Vackra björkar – men är de som här utanför sitt hemland betraktar vi dem som desertörer.”

Det var fyndigt sagt, tycker jag. Han sa egentligen: ” Jag vet att du vet hur vi har det – men vad kan vi göra åt det?”

Och jag kommer ihåg att jag, tillsammans med alla andra, sjöng Internationalen med röda arméns manskör. Det var som att gå på en trappa uppåt. Varje ton var ett brett trappsteg. Det fanns ingen möjlighet at trampa fel. Jag har just sett Finland under det kalla kriget. Jag förstår nu bättre i vilket sammanhang konferensen arrangerades.

Det var mitt under det kalla krig, i vilket Sovjet med alla medel, handelsförmåner, kulturutbud, hot om avbrutna förbindelser, personliga förföljelser, orkestrerade av den närmast diktatoriskt maktfullkomliga Kekkonen, genomdrev en total finlandisering. Allt gott härrörde från Sovjet fick skolbarnen lära sig. Inget ont fick sägas om Sovjet i statsmedia eller i Helsingin Sanomat eller, för övrigt, någon annan stans. Nästan alla politiker rättade in sig i ledet. Veikko Vennamo var ett undantag.

I slutet på Tv-serien diskuterar man vems ansvar 0ch skuld det var att Finland i de flesta avseenden böjde sig för Sovjets krav. Några säger att det var några få mäktigas fel. Det var alltså elitens fel. Andra säger att hela folket var ansvarigt. Alla visste ju vad som pågick, och ändå röstade man gång på gång fram samma gamla uppsättning partier – som alla var tuktade intill fullständig foglighet av Kekkonen och Sovjet.

Finland under kalla kriget var bundet av sitt beroende av och sin rädsla för Sovjet. Den likriktning och det förtryck som därigenom utövades var så tydligt att det nu blivit omöjligt att förneka.

Här, i vårt land, har ett mindre tydligt, men liknande förtryck utövats för att under lång tid vidmakthålla en invandringspolitik som en majoritet av medborgarna ogillat och velat få avlägsnad. Ingen stormakt har tvingat våra politiker till den därigenom genomförda massiva invandringen, som inte bara lett till sämre skolresultat och ökad brottslighet utan också till en omöjlig belastning av den offentliga sektorn och välfärdssystemet i övrigt: Man brukar påpeka att statens budget är i sådant gott skick att det vore mycket lätt att rusta upp infrastruktur och offentliga tjänster. Det är det inte. Det finns inte, invandringen till trots, nödvändig arbetskraft att tillgå.

Landet är stressat och mår inte bra. Huvudorsaken är den vettlösa invandringen.

Kanske kommer äntligen ett visst mått av ansvar att nu utkrävas, eftersom SD har fått så pass stark ställning.

Ändå kvarstår frågan: Är det bara eliternas ansvar och skuld eller är också väljarna skyldiga eftersom de här, liksom i Finland, gång på gång röstat fram just dem som beslutat om den förhatliga politiken?

Jag har inget bra svar. Alla som inte röstat emot etablissemanget är förstås, i olika utsträckning, skyldiga. Men hur kan man utkräva ansvar av folk som röstar mot sitt eget intresse och sedan klagar över resultatet? Och hur kan man utkräva ansvar av dem som skapat den skadliga politiken? De flesta är inte aktiva längre. Många är redan döda.

Kanske finns det ingen annan lösning än att ta yttrandefriheten på allvar – i stället för att bara ha den som ett vackert ornament i grundlag och debatt. Alltså: säg som det är! Lyd inte dem som säger att man måste ta hänsyn till hur det enligt gällande social norm bör vara! Strunta i dem som skapar normen – antingen de nu är muslimer, kristna eller mer allmänt gudsnådeliga.

Jag tror faktiskt att en sådan välgörande social oordning har börjat sprida sig. När stadigt folk på landet har börjat få nog har något hänt. Då kan de gudsnådeliga fortsätta att bilda sina enklaver i storstädernas statuskvarter. Det är skönt att ha dem undanstoppade.