En nästan sann berättelse.

Ett uppror uppstod en vacker dag för cirka 10 000 år sedan i en stengrotta belägen vid jaktstäppen.

Det var kvinnorna som blivit trötta på barnskrik, att ständigt behöva hålla liv i elden och laga alla dessa eviga köttgrytor på de jaktbyten som männen drog hem till det gemensamma boendet.

Kvinnorna kände sig instängda och förfördelade. Fångade i en kvinnofälla. Varför skulle det enbart vara männens privilegium att röra sig fritt ute på stäppen bland de livsfarliga vilda djuren. När de själva på sin höjd fick samla ihop ved och lite nötter hemmavid i samma gamla välkända och säkra omgivningar.

Därför införde kvinnorna pappamånader och könskvotering i jaktlaget. Trots ett mycket magert jaktresultat utsågs Igrun Hårfagra till den första kvinnliga ”Hunter of the year” någonsin. Detta spreds som en löpeld över stäppen, och det ena ledde fram till det andra.

Vem hade hittat på könsmaktsordningen? Vem hade alltid förtryckt kvinnorna? Vem hade bestämt vem som var man eller kvinna? Detta måste ju vara upp till var och en att bestämma själv. Och på tal om det, vem var det egentligen som var gravid? Vem var det som födde barn?

Till slut var alla så vilsna och förvirrade att ingenting vettigt blev gjort. Männen vågade inte avge ens ett enkelt litet stenåldersgrymt till en kvinna, i skräck för att bli anklagad för sexuella trakasserier. Eller i värsta fall bli Metoo:ad över hela stäppen.

Ingen jagade längre eftersom det inte sågs som politiskt korrekt för någondera part. Att elda med ved ansågs inte bra för klimatet. Nu skulle alla leva på råa ekologiska morötter och sol, vind och vatten.

Kvinnorna inledde förhållanden med varandra och satt utanför grottan och gratulerade sig själva till segern. Äntligen var de av med de där jämrans dominerande männen.

Barnen dog av svält eller överlevde mirakulöst på mossa, växte upp och drog vidare till andra och bättre kontinenter. Inga nya barn blev gjorda, av förklarliga skäl. Vi är alla ättlingar till dessa barn som flydde fältet.

Så kom det sig att denna lilla tidiga gren av Homo sapiens till största delen dog ut. Och lika bra var väl det. Något liknande skulle aldrig kunna uppstå i vår moderna och upplysta tid.

Nu vet vi ju mycket bättre än så.