Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

Det som förvånar mig är snarast motsatsen, nämligen hur pass udda Sverige är och länge varit. Ett särskilt svenskt drag genom historien, om jag läser den rätt, är styrkan i de band som tidvis knutits mellan centralmakten – kungen – och folket, en allians som alltid haft lansarna och högafflarna riktade mot tidevarvets herreskikt. Även om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, dit han for för att få dalkarlarnas stöd att ta makten över landet från de inbördes stridande krigsherrarna, till stor del är litterära konstruktioner så presenteras de med en trovärdighet som inte kan vara helt grundlös.

Min teori är helt enkelt att vår tids statsfromhet och allmänna lydighet mot den politiska överheten inte alls är ett påhitt av socialdemokraterna utan en fortsättning på en uråldrig svensk tradition som endast brutits under korta perioder när folket fått nog och inte längre kunde tåla överhetens urspårningar. (Det mest flagranta exemplet var när suveränen Karl XII förödde landet med sina krig – vilka påminner om vårt politikerväldes ekonomiska och sociala excesser – och det karolinska enväldet ersattes av frihetstiden varvid en ny och modern grund kom att läggas för det Sverige som under arton- och nittonhundratalen lyckades resa sig till ett slags numera söndervittrat internationellt föredöme.)

Kanske har ingen svensk kung personifierat alliansen mellan centralmakten och folket som Gustav III. Denna märkvärdiga monark som såväl på scen som i livet alltid spelade teater genomförde på några veckor och utan stor blodspillan vad den franska revolutionen behövde åtskilliga år och hundratals giljotiner för att genomföra, nämligen indragningen av adelns privilegier. Våren 1789 genomdrev kungen sin förenings- och säkerhetsakt där denna revolution stadgades. Det var väl inte så konstigt, säger du kanske, Gustav var väl rädd för vad som skedde i Paris och ville förekomma Louis XVI:s öde. Men så var det inte ty den svenske kungens kupp genomfördes flera månader före Bastiljens stormning, den franska revolutionens startskott.

I pjäsen Gustav III gör Strindberg ett stort nummer av kungens motvilja mot adeln (vars representant Anckarström sedermera sköt kungen) och bevågenhet mot de lägre stånden. Strindberg låter Gustav utse lantmarskalken Axel von Fersens arrendator Olle Olsson till talman i bondeståndet, mest för att reta Fersen verkar det. När Olsson sedan dör bestämmer kungen att bonden ska begravas i Fersenska gravkoret i Riddarholmskyrkan, antagligen för att reta Fersen ännu lite mer.

Vår tids politikervälde har intagit suveränernas plats i den svenska historiens stora schema. Därför har politikerväldet också flyttat in i ett typiskt svenskt system av värderingar, åsikter och uppfattningar som vi haft med oss sedan… tja, ingen vet när. Bland dessa värderingar ingår att folket har en medfödd respekt för den högsta överheten eftersom överheten varit nådig mot folket och försökt att begränsa herreskiktets, läs till exempel ”kapitalets” eller ”de stora jordägarnas”, eventuella kränkningar.

Jag tror att politikerväldets roll i Sveriges historia var skriven redan när rösträtten infördes. I kraft av demokratin skulle socialdemokraterna som största parti komma att bli Sveriges suverän (”det statsbärande partiet”). Gradvis skulle skillnaderna mellan partierna försvagas och politikernas likheter bli mer påfallande än deras kontraster. Under ett antal decennier skulle politikerna, särskilt socialdemokraterna, följa historiens mönster och visa all tänkbar välvilja mot folket (”välfärdsstaten”). Sedan skulle politikerväldet alltmer bli sina tjänares (”välfärdsstatens administratörers och klienters”) verktyg för att klämma ut resurser ur folket för att satsa på politiskt korrekta idéer som tilltalade dessa grupper (”hållbarhet och klimatanpassning”). 

Därmed är vi tillbaka i Karl XII:s fotspår. Han kunde lika lite sluta kriga som Morgan Johansson kan stänga gränserna för återvändande IS-sympatisörer. Man kan säga om honom och det övriga politikerväldet vad Tegnér diktade om Karl XII: ”Han kunde icke vika, blott falla kunde han”.