Patrik Engellau

Sedan något år tillbaka har det varit en vanlig föreställning att organisationer som Islamiska staten utnyttjat migrantvågen till Europa för att infiltrera människoströmmarna och skicka jihadister till EU för att missionera. Detta skulle i så fall vara i enlighet med föreskrifter i Koranen, till exempel fjärde suran, hundrade versen:

Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud – Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Häromdagen hävdade General Philip Breedlove, högste Nato-befälhavare i Europa, inför den amerikanska senaten att Putin nu håller på med något liknande, nämligen att skicka islamiska terrorister med migrantflödet för att destabilisera Europa:

IS ”sprider sig som en cancer” bland dessa människomassor ”och följer minsta motståndets lag, vilket hotar Europas nationer” samt USA. General Breedlove sa att Rysslands verksamhet i Syrien ”gravt förvärrar problemet”. 

Den stora frågan är vad gudskrigarna gör när de anländer till ett land som Sverige. Själv har jag alltid trott, utan att riktigt tänka efter, att det väl handlade om att smälla av lite bomber för att sprida skräck och repression så att fler lokala potentiella jihadister kan mobiliseras, typ Parisattackerna i november förra året.

Men så råkade jag lyssna till ett föredrag av en Aaron Zelin från en konferens hos det israeliska forskningsinstitutet ICT (International Institute for Counter-Terrorism). Jag kände igen mig och en pollett föll ned.

Islamiska staten vill skapa ett kalifat, alltså ett islamistiskt rike. Hur går det då till när IS erövrar nya områden, till exempel i Libyen? Rullar de in med stridsvagnar i värsta sovjetstil och besätter hamnar, tevestationer och regeringsbyggnader? Icke, säger Zelin, som delar in ockupationen i två faser, en ”förterritoriell” fas, alltså innan IS tagit makten, och sedan en konsolideringsfas. Det är bara fläckvis i Irak och Syrien och möjligen någonstans i Libyen som man nått konsolideringsfasen. På andra ställen, således även i Europa, råder den förterritoriella fasen. Jag koncentrerar mig på den.

Det börjar med kartläggning. IS-jihadisterna undersöker vilka personer i området som har makt, vilka som bör kunna mobiliseras för idén om en anslutning till kalifatet, vilka som troligtvis är fientligt inställda.

Sedan börjar man genomföra våldsdåd. Det kan handla om att bränna bilar, sätta eld på fastigheter, smälla bomber, arrangera våldsamheter, allt för att visa sin närvaro och skapa oro.

Det tredje momentet är dawah, missionerandet. Nu handlar det om att sprida läran, i första hand till unga människor. Det kan ske genom utdelning av broschyrer och skrifter på gatan eller genom samtal i moskéer.

Det fjärde momentet är att långsamt etablera islamistiska regler, till exempel att förstöra sprit och cigaretter och att övervaka kvinnors klädsel och utöva påtryckningar vid misstänkta sedlighetsbrott.

Det sista momentet i den förterritoriella fasen är att börja uppföra sig som en stat genom att ta upp vissa skatter och avgifter och utöva viss rättsskipning enligt sharia.

Sedan övergår det, enligt denna teori, till den territoriella fasen där de tidigare makthavarna och deras institutioner – menas ambulanser och polisbilar? – gradvis trycks undan.

Det kanske finns en metod bakom det som på ytan bara verkar kriminellt och vansinnigt.