Patrik Engellau

Det svenska maktsystemet definierat som det välfärdsindustriella komplexet med sitt etablissemang av politiker och ledande media har under de senaste månaderna förlorat en bra bit av sin legitimitet. Kejsaren framstår i de flesta medborgares ögon som naken.

Klyftan mellan den officiella diskursen (det betyder: vad makten säger och meddelar) och vad folk i allmänhet pratar om har aldrig känts så vid. Det gamla sovjetsystemet faller i tankarna. Det är som Sverige längtar efter den sorts befrielse som ledaren Michail Gorbatjov lösgjorde med sitt krav på ”glasnost”, öppenhet och sanning.

Men även om Kejsaren är naken så har han fortfarande makt. Main stream media kan fortfarande märka oliktänkande och många räds ännu brännjärnen. Framför allt har Kejsaren och hans lakejer alltjämt ekonomisk styrka genom pengarna de kontrollerar. Jag vet inte hur många intellektuella och opinionsbildare jag träffar i veckan som förklarar att de för försörjningens skull inte törs deklarera sin uppfattning i kontroversiella frågor. De är rädda att förlora sina uppdrag och sin chans att avancera på jobbet. Man och man emellan går det bra att säga vad man menar, men det får inte uppmärksammas av makten och dess drabanter.

Något slags dödläge har inträffat vilket till stor del beror på att den stora paniken från i höstas, när det kom 10 000 migranter i veckan och välfärdsindustrin höll på att spricka, delvis har lagt sig eftersom det numera bara anländer ett tusental varje vecka och välfärdsindustrin därmed fått respit. Jag tror inte nedgången beror så mycket på vidtagna åtgärder som på kylan; om ett par månader är vi nog igång igen med ny desperation i regeringen.

Migrationen är förstås inte det enda tecknet på begynnande sammanbrott, men det mest akuta. Sedan kommer skolan och alla de andra politiska krisområdena.

Hur kan detta vändas i något bra, något förnuftigt, något hållbart, något som en majoritet av hyggliga och ansvarskännande medborgare kan gilla? Jag tror på en av två möjliga strategier, kanske båda.

En av dessa strategier beskrev jag i maj förra året under rubriken Förnuftiga Riksdagsledamöter i Alla Partier, Förenen Eder. Jag har försökt att dra i lite trådar för att åstadkomma något sådant, men det har inte gått så bra. Jag har tvingats inse att partidisciplinen och lydnadskravet på riksdagsledamöter är starkare än jag fattat. Ombuden får knappt prata med folk i andra partier. För de flesta politiker handlar det trots allt om försörjningen. Eftersom de är politikerproffs har de inget annat yrke att falla tillbaka på om de inte blir satta på valbar plats. I det perspektivet kan man inte förvänta sig så mycket kurage av andra än sådana som ledamoten Finn Bengtsson, som har ett civilt jobb.

Jag har därför dragit slutsatsen att det behövs en annan, eventuellt kompletterande strategi för att sätta lite skräck i etablissemangspartierna. Det kan betyda att åtminstone säga sig vara beredd att rösta på sverigedemokraterna om man blir tillfrågad av opinionsundersökare. I det sammanhanget spelar det inte så stor roll om sverigedemokraterna är precis så besudlade av onda läror som motståndarna påstår; syftet är bara att skrämma etablissemangspartierna att ta sig samman.

Men det kan också betyda att närma sig sverigedemokraterna för att känna dem på pulsen. Få av oss vet vad det egentligen är för folk.  Personligen måste jag bekänna att jag bara har fördomar om sverigedemokraterna, vilket i detta fall betyder att mina uppfattningar om partiet och dess företrädare endast kommer från garanterat illvilliga media och konkurrerande partier – och vi vet numera hur dessa kan fara med fakta. På egen hand har jag inte gjort annat än studerat sverigedemokraternas program och hemsidor som gubevars verkar ungefär lika utslätade som de övriga partiernas. Om jag kommer på något intressant ska jag rapportera.