När detta skrivs på morgonen den 12 december 2015 vet vi inte hur klimatmötet i Paris har slutat. Detta spelar dock ingen större roll därför att mötet till sin natur ändå är en omöjlighet.

För att utveckla samhället och förbättra livet för miljarder människor behövs energi och helst i lämplig form som elektricitet. I de flesta västländer och speciellt Skandinavien råder det ingen brist på energi. I större delen av världen är det däremot energibrist och det som finns är otillförlitligt. Speciellt gäller detta elenergin.

För jorden som helhet dominerar fossil energi till mer än 80 procent. Detta har varit fallet de senaste 40 åren och kommer säkert att fortsätta vara så i ytterligare decennier. Orsaken är brist på realistiska alternativ. Eftersom energiförbrukningen har mer än fördubblats de senaste 40 åren har också fossil energi och biomassa också fördubblats och så har utsläpp av växthusgasen koldioxid också gjort. Tillsamman med ett antal andra växthusgaser har effekten på jordens strålningsbalans ökat i en omfattning som motsvarar en förstärkt solstrålning med drygt 1 procent sedan 1800-talet.

Under de senaste 50 åren har atmosfärfysikerna med alltmer avancerade metoder försökt att beräkna hur växthusgasökningar i atmosfären kan komma att påverka jordens klimat. IPCC har sammanställt dessa beräkningar i sin senaste huvudrapport 2013. Redan de utsläpp som gjorts och som till mer än hälften fortfarande finns kvar i atmosfären medför en potentiell temperaturökning från 1,2 °C till drygt 3,5°C. En bättre precisering är inte möjlig. Bedömningen har mer eller mindre varit densamma sedan slutet på 1970-talet.

Att garantera människorna på jorden en temperaturökning på högst 2°C eller till och med högst 1.5°C, som politikerna vill göra i Paris, saknar därför vetenskaplig grund. Har vi tur kan detta klaras med rimliga ansträngningar men har vi otur är det lika troligt att uppvärmningen kan bli det dubbla och det blir säkert nödvändigt att utveckla metoder för att extrahera växthusgaser från atmosfären. Jordens klimatsystem är något helt annat än husets värmepanna. För jordens klimat finns det ingen termostat att skruva på.

Det tragiska är att man inför en sådan global utmaning inte gjort klart för medborgarna i de olika länderna att den förnybara energin har allvarliga begränsningar genom sin låga energitäthet och variation i tiden. Vindkraft och solenergi är kraftigt väderberoende och kan därför inte klara energiförsörjningen ensamt utan behöver ett komplement. Idag finns inga realistiska alternativ till ett sådant annat än kärnkraft eller extraktion av koldioxid i den fossila energiproduktionen.

I vissa länder med god tillgång på vattenkraft som i Norge och Sverige kan man klara en förnybar energiförsörjning med det gäller inte på en global skala.

Den allmänna debatten är dessvärre oftast vilseledande då den huvudsakligen är kvalitativ och drivs av diverse ideologiskt önsketänkande där numeriska beräkningar lyser med sin frånvaro.

Ett antal ledande klimatforskare har ställt sig bakom en utbyggnad av kärnkraften på jorden som trots potentiella problem ändå är en långsiktigt bättre lösning än en fortsatt och ökad användning av fossil energi. Det tragiska här är att västvärlden med sitt höga tekniska kunnande inte tagit en ledning. Istället har flera länder gjort motsatsen. Dessvärre har inte den aktiva miljörörelsen varit till hjälp här utan snarare motsatsen. Inom denna är intrycket att verklighetsflykten dominerar.

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänst i ledande positioner. Efter fyra decennier som utlandssvensk är han också aktivt intresserad i övergripande politiska frågor om mänsklig samlevnad i en global värld.