Patrik Engellau

Sveriges viktigaste fråga just nu är invandringen och hur vårt land ska hantera den. Inget parti har något som ens liknar ett genomtänkt, sammanhängande handlingsprogram. Det gäller, vad jag kunnat upptäcka, även sverigedemokraterna. Det officiella program i frågan som återfinns på partiets hemsida består mest av allmänna formuleringar. Något svar på frågan ”Precis vad ska jag göra om jag blir migrationsminister på måndag?” har jag inte kunnat hitta. (Föralldel, Mattias Karlsson m. fl. la förra året en motion som är konkret men ofullständig.)

Något tillspetsat vill jag påstå att Sveriges politiker och partier mangrant saknar svar på frågan hur Sveriges viktigaste politiska fråga ska skötas. Vår politiska ledning är mer intresserad av att vara politiskt korrekt än komma med förslag som kan fungera. Jag fruktar uppriktigt men sorgset att politikerna och partierna är oförmögna att utarbeta den plan landet behöver eftersom man då måste ta av sig skygglapparna, glömma de väl inövade fraserna, betrakta verkligheten och dra slutsatser av vad man iakttar.

Låt mig skicka en fråga, en verkligt het potatis, på remiss till läsekretsen. Den handlar om bidrag. Det är en enastående känslig fråga. Naturligtvis gäller den bara en av många komponenter som bör ingå i en ny och genomtänkt invandringspolitik, men denna komponent är en filosofisk grundbult.

När jag jobbade med internationellt utvecklingsbistånd så lärde jag mig en läxa, nämligen att biståndet kan användas på två motsatta sätt. En möjlighet är att biståndet hjälper en mottagare i hans utvecklingsansträngningar. Så var det exempelvis med Marshallhjälpen efter andra världskriget. Den hjälpte ett sargat Europa att snabba på återuppbyggnaden. Den andra möjligheten är att man lever av biståndet i stället för att anstränga sig. Så var det på det hela taget, efter min erfarenhet, i Afrika. (Även årets nobelpristagare i ekonomi, Angus Deaton, har insett detta, se min krönika Nobelpriset i ekonomi borde ha gått till mig.)

Sociala bidrag till individer funkar på samma sätt som utvecklingsbistånd till nationer. De kan hjälpa individerna att göra sig starka och oberoende av stöttan, men de kan också fungera som alternativ till egna ansträngningar. Vilket utfallet blir i det enskilda fallet bestäms av vad bidragsmottagaren har i skallen, hans attityder, värderingar och så vidare.

Jag tror för det första att svenska folket i gemen under de senaste femtio åren har blivit mer benäget att leva av bidrag, något som verkar vara vetenskapligt belagt, och för det andra att de invandrare som nu anländer till Sverige genomsnittligt har få hämningar att välja bidragsförsörjning. Denna min förmodan må vara en felaktig fördom, men tills motsatsen är bevisad så tror jag det.

Ibland utsätter jag mina medmänniskor för en svår fråga: ”Vi vet att det tar över sju år innan medianinvandraren kommer i kontakt med den svenska arbetsmarknaden. Vi vet också att nästan hälften aldrig får något lönearbete. Hur lång tid tror du det tar för en genomsnittlig illegal mexikansk invandrare i USA att hitta jobb?” Ingen jag träffat vet svaret – och jag har inte hittat det på internet – men de flesta förmodar att sökandet kanske tar en vecka. (Jag frågade min förra, amerikanska fru, som bor i Kalifornien och voluntärjobbar med illegala mexikanska invandrare och hon sa en vecka, tio dagar.)

Förklaringen till att det – kanske – tar en vecka i en situation och över sju år i en annan är rimligtvis att det inte förekommer några bidrag i det första fallet, medan dessa utgör defaultlösningen i det andra.

Jag föreslår därför, och det är den enkla tanken som jag vill höra synpunkter på, att det svenska bidragssystemet reserveras för svenska medborgare. Tanken är att det svenska välfärdssystemet – utom skola och sjukvård – inte står till förfogande för folk som bara har någon sorts uppehållstillstånd (plus att det ställs höjda krav på att få medborgarskap, men det är en annan fråga). Ingen socialhjälp, inga bostadsbidrag, ingen föräldrapenning och så vidare.

Jag tror, Gud hjälpe mig, att det skulle främja sysselsättningen. Dessutom skulle det skicka en så kallad signal till flyktingar som står i begrepp att välja tillflyktsland. LO skulle nog inte gilla en sådan ordning, men frågan är inte vad LO gillar utan vad som är bra för Sverige. Vad tror du?

Jäklar, jag trodde jag hade varit smart, men det hade jag inte, i varje fall inte så smart som jag trodde. Jag såg just en kommentar från signaturen Apg17 avseende min krönika igår. Apg17 påpekar att Artikel 24 i FNs Genèvekonvention stadgar att flyktingar ska ges ”samma behandling som statens egna medborgare beträffande… socialförsäkring”. Det betyder att mitt förslag inte kan genomföras med mindre vi bryter mot Genèvekonventionen. Lite uppförsbacke, men det går väl.