Gefle Dagblad har i samarbete med journalisten Magnus Sandelin granskat Gävle moské. I artikeln ”Ali Al-Ganas önskan: IS-pass och flygbiljett till ’Kalifatet’” (8/9) avslöjar man att Ali al-Ganas, ansvarig för moskéns missionsarbete, önskat få ett pass utfärdat av Islamiska Staten (IS) och en flygbiljett till kalifatet.

Ali al-Ganas har av Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson i artikeln ”Gävlebo hyllar stupade IS-krigare” (13/1) också uppmärksammats för sina kopplingar till extremistiska element inom moskén i Örebro där han har varit verksam, och för att ha hyllat två unga män därifrån som dött i kampen för Islamiska Staten.

”Vi ska ej beklaga eller klaga”, skrev han på sitt Facebook-konto till en anhörig till en av de stupade. ”Vi ska säga grattis till brodern och hans familj. Må Allah acceptera honom. Martyrskap är det som vår älskade profet önskade sig tre gånger.”

I slutet av maj grep Säkerhetspolisen två män för att ha rekryterat och utbildat terrorister på väg till Syrien och Irak. En av dem greps i Örebro. Jamal Lamhamdi, talesperson vid Örebro moské, kommenterade i Svenska Dagbladet:

”Vi kämpar hårt mot all radikalisering, och samarbetar med alla myndigheter. Vi skulle aldrig tillåta att någon skulle rekrytera här. Vi är svenskar och en del av det här samhället, det är det som händer här som är viktigast för oss.“ (”De är nyckelfigurer i terrorspelet i Sverige”, 1/1)

Det finns, precis som i fallet med Gävle moské, goda skäl att vara skeptisk till hans uttalande eftersom mycket tyder på att båda moskéerna är en del av en etablerad radikal islamisk miljö i Sverige.

För en tid sedan talade jag med en bekant som arbetar på Nämnden för statligt stöd till trossamfund, som berättade att han besökt moskén i Örebro och att de hade varit trevliga och öppna för samarbete med myndigheter. Men han tillstod att de sannolikt visade sin bästa sida när det kommer besökare utifrån från en statlig myndighet.

Det här är min berättelse om ett besök i moskén.

2007 besökte alltså jag och en kompis moskén i Örebro. Vi gick dit som helt vanliga besökare som var nyfikna på islam. Då höll församlingen till i en bönelokal på Fredsgatan (och arbetade för att få till stånd en riktig moské). Där samtalade vi med en mängd moskébesökare, det vill säga bara män, då män och kvinnor var strikt uppdelade. Många av dem hade afrikanskt och somaliskt ursprung. Sedan deltog vi i fredagsbönen där en imam från Marocko predikade på arabiska, en predikan som jag har inspelad.

Jag fick också litteratur – bland annat en koran på engelska och arabiska, tryckt i Saudiarabien, med bifogade korankommentarer som tydligt förklarade att man hade en militant syn på jihad – och att jihad inte bara handlade om någon inre kamp för andlig självförbättring, vilket många svenska islamologer gärna lär ut att muslimer anser är begreppets främsta innebörd.

Efteråt utanför lokalen skakade jag hand med Mehdi Ghezali, svensken som suttit som fånge på Guantanamo, som stod vid ett bord och sålde småsaker. Vi gick sedan och fikade tillsammans med två etniska svenskar som hade konverterat till islam (och även gjort umra, det vill säga den lilla pilgrimsfärden till Mecka) och en man med libanesisk bakgrund, som var medlem i församlingen.

Jag förklarade att jag var religionsstudent och intresserad av deras syn på de problematiska saker vi här i väst ibland fördomsfullt förknippar med islam; som just synen på äktenskapsbrytare, avfällingar från islam och jihad. Och jag frågade därför om de till exempel verkligen ansåg att stening av äktenskapsbrytare var okej och rätt enligt islam.

De förklarade då i all försiktighet att om man nu trodde på Gud, så som de gjorde, och trodde på vad han uppenbarat genom Muhammad, så som de också gjorde, så fick det ju förstås konsekvenser. Så när allt kom omkring; ja, de trodde på sådana straff. Däremot betonade de att det inte innebar att de kunde stena äktenskapsbrytare i Vivalla utan att sådana straff bara kunde utfärdas i en islamisk stat – och någon sådan fanns ju inte Sverige.

Min naturliga följdfråga blev förstås om de önskade att Sverige skulle bli en islamisk stat. På den frågan svarade de ja, men ansåg inte att det låg nära förestående. Min nästa fråga blev då om de kunde ge något exempel på någon existerande föredömlig sådan stat, varpå svaret blev att det närmaste de kunde komma var Saudiarabien. Det här var alltså 2007, innan Islamiska Staten existerade.

Jag frågade också om deras syn på jihad och de bekräftade att de hade samma syn som den koran jag fått i bönelokalen gav uttryck för. De förklarade till exempel att Usama Bin Laden gjort fel, men hans fel bestod inte i att han gjort jihad eller tagit till våld, utan felet låg i att han som enskild person inte hade rätt att göra det, då jihad bara kan beordras av en kalif – och någon sådan var inte Bin Laden.

I sin vardag berättade killarna att de heller inte skakade hand med kvinnor. De brukade däremot, för att inte uppfattas som otrevliga, vara snabba med att förklara för den de hälsade på varför de inte tog i hand. Min kompis besökte vid ett senare tillfälle en av dessa unga män i dennes hem. Han var gift och när min kompis kom in fick dennes helbeslöjade hustru gå in i ett annat rum, stänga dörren och vänta där tills besöket var över.

De här killarna var till synes inga terrorister, däremot hade de idéer och teologiska föreställningar som det är svårt att betrakta som något annat än problematiska i ett demokratiskt samhälle, föreställningar som tydligt stärktes genom den undervisning och teologiska grundsyn församlingen i många avseenden öppet eller mindre öppet främjade.

Gefle Dagblads granskningar visar att ingen större förändring verkar ha skett till det bättre så här åtta år senare. Därför är det av yttersta vikt att dessa miljöer fortsätter granskas, både utifrån och inifrån.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.