Patrik Engellau

Under ett par år var jag framtidsforskare med fast, lönegradsinplacerad tjänst vid dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var mycket stimulerande.

Man kunde exempelvis göra scenarier, alltså ett slags tänkta framtidsbilder som man lekte fram med fantasins hjälp på basis av skeenden i nuet. Sedan hör det till saken att framtidsforskarnas föreställningar om framtiden – och dit hör även klimatprognoserna – sällan inträffar i verkligheten, i varje fall inte i på det sättet som det var tänkt. Framtiden är genuint oförutsägbar.

Ändå kan det vara nyttigt med lite spaningar eftersom tankar på det otänkbara vidgar sinnena. Här är en möjlig framtid.

Decemberöverenskommelsen och dagens politik ligger fast. Det är en politik som bekymrar och i tilltagande grad retar medborgarna eftersom det blir alltmer uppenbart att regering och riksdag inte ens förmår uppmärksamma det sönderfall de skapar, till exempel genom att underlåta att utforma hållbar invandrings- och skolpolitik, och långt mindre försöka åtgärda det.

SD inhöstar alltmer stöd från väljarna. Utvecklingen från fyra procent i riksdagsvalet 2010 till 13 procent i valet 2014 betyder någonstans kring 40 procent till nästa val om man drar ut trenden. Troligen går det fortare, för etablissemangets återhållande bannstråle mot sverigedemokraterna tappar kraft i samma utsträckning som etablissemangets hjälplöshet uppenbaras inför allt folket.

Det kommer en utlösande händelse – till exempel ett X 2000 som spårar ur och dödar några dussin människor eller en terrorist som bombar tunnelbanan med ett stort antal döda – som gör att nationen desperat ropar efter ett nytt ledarskap. En kupp inträffar inom moderatpartiet med start bland partiets kommunpolitiker. Batra avsätts och ett kommunalråd blir partiordförande. Moderaterna säger upp decemberöverenskommelsen och börjar förhandla med SD om att regera gemensamt.

Regeringen faller och extraval utlyses. Kristdemokraterna hänger motvilligt på alliansen mellan M och SD. De tre partierna går till val som ”Nya Alliansen” och får tillsammans 44 procent av rösterna. De bildar regering med Jimmie Åkesson som statsminister. Men regeringen motarbetas av praktiskt taget alla, inte bara av de övriga partierna, som är arga som bålgetingar, utan även av statsapparaten, som inte gillar de nya tongångarna. Till exempel går Migrationsverket inte med på att följa regelverket och begränsa volymerna.

Efter ett tag inser svenska folket att politiken är lamslagen och att ingen ordning alls kan förväntas. Landet är ostyrbart. När järnrörsextremisterna börjar flytta fram positionerna och bränna flyktinganläggningar är det knappt längre någon som försöker hejda dem, utom, naturligtvis, Antifascistisk Aktion och andra våldsbenägna vänstergrupper. Lokala krig utbryter som polisen inte har kraft att avbryta. Ingen bryr sig ens om att tillfråga försvarsmakten.

Och vad händer sedan? Hur går det till slut? Historien har inget slut. Den bara fortsätter. Om jag skrev längre skulle jag nog kasta in lite jihadister i berättelsen, för den här utvecklingen är väl ungefär vad Islamiska staten bespetsat sig på. Jihadisterna inrättar lokalavdelningar av kalifatet i en del förorter. Det kan såklart gå riktigt illa.

Och det är genom dagens oföretagsamhet, villrådighet, ansvarslöshet och dumhet som vi lägger grunden för en sådan utveckling.