Bitte Assarmo

Det svenska språket förgylls dagligen och stundligen med nya ord och uttryck. Ett av de senaste, och alltmer flitigt använda, är (det positivt laddade) ordet hemvändare.

I andra länder – och tidigare även i Sverige – används ordet hemvändare för att beskriva en person som bott på annan ort, eller utomlands, men som kommit hem och bidrar till sin hemort på ett positivt sätt. Jag känner ett par sådana hemvändare, bland annat en bosnisk muslim som flyttade tillbaka till Bosnien efter femton år i Sverige, och som startade ett populärt bed & breakfast i sin hemstad. Med två tomma händer hjälpte han till att få fart på turistnäringen, och för det valdes han för några år sedan just till Årets hemvändare. En företagsam, kompetent människa som förenar det bästa av två världar och som känner sig lika hemmastadd i både Bosnien och Sverige.

I Sverige används dock ordet på ett helt annat sätt. Här används det för att beskriva personer som kommer tillbaka efter att ha utövat terror i Syrien och Irak. Människor som utan att tveka valt bort de västerländska värderingarna och den svenska demokratin, för att istället strida för ett islamiskt kalifat i Syrien och Irak och – får man förmoda – med önskemål om ett sådant även i andra länder. Personer som inte har något gemensamt med människor som bidrar till samhällets välstånd utan som står i direkt motsats till dem.

Användandet av begreppet hemvändare kommer naturligtvis som en lotterivinst inte bara för de återvändande folkmordsturisterna utan också för de politiker som beslutat att de ska belönas med gräddfil till bostad, jobb och vård när de återvänder efter sina terrorresor. De styrande i Stockholms stad menar att det är oerhört viktigt att terrorister inte ska ”stigmatiseras”, och den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism har dessutom slagit fast att gräddfilen inte alls är någon gräddfil.

Det är därför pinsamt uppenbart att politiker och journalister nu agerar i symbios. Ordet hemvändare är helt enkelt ett verktyg i kampen för att tona ner det horribla i att terrorister belönas när de kommer tillbaka till Sverige efter slutfört värv. Ju mindre det pratas om terror, jihad och extrem islamism och ju mer det pratas om hemvändare, desto mer urvattnad kommer debatten att bli. För vem kan ha något emot att hemvändare tas emot med öppna armar? Begreppet hemvändare normaliserar våld, mord och terror.

En sak är säker: Svenska politiker och journalister ligger inte George Orwell långt efter när det gäller uppfinningsrikedom. Terror är utanförskap. Jihadister är hemvändare. Gräddfil är åtgärder. Sanning är stigma.

Inte undra på att KD-ledaren Ebba Busch Thor kritiserades när hon i sitt tal i Almedalen hade fräckheten att säga att terrorister inte borde få återvända till Sverige överhuvudtaget, och att de borde åtalas för landsförräderi. Vart ska de ta vägen? Blev frågan från namnkunniga svenska journalister och omdömet om KD-ledarens tal var att hon använde sig av en ”hårdför retorik”.

Att de personer som omnämndes i talet själva ägnat sig åt ännu mer hårdför terror under sin tid i Syrien och Irak ska nu sopas under mattan. De är ju hemvändare: Personer som tillbringat en tid utomlands men nu valt att komma hem för att bidra till samhällets välstånd.