Patrik Engellau

En del idéer får mig att resa ragg rent intuitivt. Jag känner från början att de är fel och sedan får jag ett himla sjå med att klura ut varför de är fel. Så är det med det mänskliga tänkandet; även de stiligaste intellektuella konstruktioner har sin grund i förnimmelser och känslor.

Alltnog: allt det här politiskt korrekta om värdegrunder och identitetspolitik väcker min motvilja. Men varför? Och hur hänger dessa mentala konstruktioner ihop? Finns det någon gemensam logik bakom dem?

Lorentz Lyttkens ger en ledtråd (https://detgodasamhallet.com/2015/06/18/vardegrund/#more-1207). Fokus har, säger han, ”under senare tid förflyttats från hur vi beter oss till hur vi tänker”. Det är viktigt. Traditionell demokrati bygger på åsiktsfrihet. Så är det inte i vad Marika Formgren kallar värdegrundsdemokratin (http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/). I värdegrundsdemokratin upphävs åsiktsfriheten. I stället påbjuds vissa specifika åsikter. Värdegrundsförespråkarna menar, säger hon,

att grundförutsättningen för demokrati är ett knippe åsikter. Åsiktspaketet brukar kallas ”demokratiska värderingar”, eller ännu hellre ”demokratisk värdegrund”… Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så att människor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges möjlighet att påverka omgivningen.

Lorentz säger att det ”finns ett totalitärt stråk i det här tänkandet”. Det är sant, men en underdrift. Att försöka styra folks tänkande är en av grundbultarna i totalitära samhällen. Tankekontroll och hjärntvätt tillhör de totalitära samhällenas viktigaste arbetsinstrument. Jag tror att det är därför jag instinktivt värjer mig mot dessa nysvenska idéer. Det känns på lukten varifrån de kommer.

Men totalitär kan man vara på olika sätt. De idéer som den sovjetiska propagandan försökte inplantera i folkets huvuden skiljde sig avsevärt från Goebbels tänkande även om båda eftersträvade tankekontroll. Olika slags makteliter bekänner sig till olika slags föreställningar även om det i grunden i samtliga fall handlar om ett föreskrivet tänkande som är till för att skydda respektive maktelits position.

Vilken är denna aspirerande maktelit i Sverige? Jag tror, som sagt, att det är det välfärdsindustriella komplexet, den jättelika organisationsapparat med privata och offentliga aktörer som ägnar sig åt att för kanske fyra tiondelar av bruttonationalprodukten vårda, skydda, försörja, terapera, utveckla, omhänderta människor som definieras som svaga. Svaga människor och människors svaghet är komplexets levebröd. Komplexet älskar att se svagheten i människan, ty svaghet ger komplexet intäkter. Idéer som gynnar komplexet får fäste i nationen.

Det här är svårt. Jag säger inte att det är chefen för Försäkringskassan som sitter och tänker ut politiskt korrekta idéer för att det gynnar hans ställning. Men det behöver han inte, lika lite som Stalin behövde tänka ut detaljerna i vad det skulle stå i Pravda. Det fanns villiga hantlangare, framför allt bland de intellektuella eftersom dessas specialitet är förmågan att koppla loss idévärlden från vardagens realiteter och låta idéerna utvecklas fritt i alternativa, utopiska universa. (Det var därför Göran Hägglund blev så grundligt utskälld för sitt tal om ”verklighetens folk”; intellektuella gillar inte att bli påminda om sin relation till verkligheten.)

Det farligaste för det välfärdsindustriella komplexet är om en stark grupp medborgare börjar ifrågasätta dess verksamhet och människosyn, alltså föreställningen om allas svaghet. Komplexets hantlangare blir då alldeles besatta vilket jag nyligen fick uppleva när jag skrev att romer kanske inte alls är så svaga och möjligen rentav skulle kunna arbeta. Det fanns ingen gräns för de fördömanden jag utsattes för. Bara tanken att romer skulle kunna arbeta fyllde uppenbarligen mina vedersakare med fasa. (Till exempel visade matematikprofessorn Olle Häggström vid Chalmers sin akademiska hållning genom att kalla mig för ”en självgod och äcklig typ”.)

Den största utmaningen mot det välfärdsindustriella komplexet är den traditionella medelklassens värderingar. Dessa värderingar uttrycks i vårt land särskilt starkt av vita, heterosexuella män. Därför är det ingen tillfällighet att vice statsminister Åsa Romson i Almedalen gick till attack mot dessa män och deras idéer, normer och livsstil.

Det finns en tendens bland vice statsministerns politiska motståndare att betrakta henne som apart, kanske till och med lite pinsam. Det är en felsyn. Hon är begåvad och vältalig och förbehållslös när hon artikulerar det välfärdsindustriella komplexets synsätt och intressen. Det är ingen tillfällighet att en sådan person innehar nationens näst högsta ämbete.

I sista hand har det politiskt korrekta tänkandet, värdegrundsidéerna och identitetspolitiken till syfte att skydda komplexets klienter från medelklassens värderingar. Därför ska svenska folket enligt det identitetspolitiska synsättet inte ens ha rätt att ha uppfattningar om dessa klienter. (Se även https://detgodasamhallet.com/2015/06/12/utdrag-ur-icocows-regelverk/) Som Lorentz säger:

Ett olämpligt uttalande om romer, socialbidragstagare, kvinnor, invandrare, muslimer, afrikaner eller någon annan grupp som utsätts för strukturellt förtryck uppfattas dels som en fördom (vilket det mycket väl kan vara) dels som ett uttryck för en person som förfallit till extremism, rasism, hat, fientlighet och fascism. Det välfärdsindustriella komplexets försvarare håller sig med en ”värdegrund” där man hellre fördömer personen än handlingen och inte sällan med en intolerans som balanserar mellan fientlighet och hat.

Om vi tar alla de politiskt korrekta idéerna och lägger dem i en stor gryta och kokar tills bara essensen återstår så ser vi att det egentligen bara handlar om att skydda en svensk maktelit.