Ilan Sadé

”Det är ju lätt att säga tulipanaros”, brukade en av mina gymnasielärare muttra. Att ha en önskan om att allt ska bli bra ur alla tänkbara synvinklar och att ge uttryck för det är ingen konst; att åstadkomma det är någonting helt annat. Tillvarons tragik är att viktiga värden och ändamål alltför ofta står i motsättning till varandra. Att finna en avvägning är vad alla tänkande människor försöker sig på hela tiden. Stundtals tycks det vara ett fåfängt företag. Alternativet, som består i att tro på sagor om att alla motsättningar kan upplösas i en enda stor harmoni om vi bara tror på Budskapet, eller Gud, eller Ideologin, är sämre.

DN har haft en artikelserie, kallad ”De osynliga”, om den ruffiga och bitvis olagliga arbetsmarknad som har vuxit fram för fattiga invandrare som har sökt sig hit av ekonomiska skäl. Många har inte tillstånd att vistas i landet, men även de som har papperna på plats finner sig själva i arbeten som ingen infödd svensk yngling eller jänta längre vill ta i med tång. De låga trösklarna för arbetskraftsinvandring samt reglerna om assistansersättning är två reformer som utan tvekan har fungerat som smörjmedel för denna växande arbetsmarknad. Likaså statens oförmåga – för att inte säga ovilja – att utvisa personer som saknar uppehållstillstånd.

Det är utmärkt och viktigt att massmedia uppmärksammar de lågutbildade ekonomiska immigranternas belägenhet. Många är hedervärda, hårt slitande människor som förtjänar vår beundran. Sverige håller i detta avseende på att bli alltmer likt andra västeuropeiska länder, såsom Storbritannien, Frankrike och Spanien. Starka ekonomiska drivkrafter ligger bakom utvecklingen. Frågan är bara om de styrande har några idéer om hur situationen ska hanteras. Det är här avvägningarna mellan olika goda ändamål måste komma in i bilden. Gör de det?

Få vill bli konkreta. Få vill uttala hårda sanningar. Vänsterskribenter griper allt som oftast efter den vanliga snuttefilten: att kapitalismen är dum och elak, samt att alla är rasister. Därefter går de ut på Söder och Möllan och diskuterar saken över en öl för 39 kr/glaset, som restaurangen kan erbjuda billigt för att det står en fattig nepales i köket och skurar grytor för 39 kr/timmen. Dessutom: vad förväntade de sig? Vilka typer av jobb trodde de att denna typ av invandring skulle leda till?

De socialliberala, såsom DN:s Peter Wolodarski, tycker att det är viktigast att legalisera alla utan legalt uppehållstillstånd, men ger inga konkreta besked om hur välfärdssystemen och den långsiktiga sammanhållningen i vårt samhälle ska klara av påfrestningarna.

Inom högern har de nyliberala länge varit tongivande i debatten. Valet faller på att strama åt socialförsäkringarna och stoppa den offentliga socialhjälpen, i kombination med öppna gränser och legalisering. Att vi då kommer att få en flerfaldigt större arbetsmarknad för fattiga, lågutbildade invandrare, innebärande såväl möjligheter som utslagning och akut nöd, står förstås skrivet i versaler på väggen.

Från mer konservativt håll blir det mer fokus på att stänga gränserna för att förhindra att arbetskraftsutbudet bara växer och att den nationella sammanhållningen löses upp. Samtidigt kan man fråga sig hur långt man kan gå och vad som är görligt utan att skapa

alltför mycket förtryck. Man ska inte heller glömma att om man ställer fler personer utanför lagen och de inte flyttar härifrån, kommer fler att hamna i desperation och utpressning.

Var finner vi då en rimlig avvägning? Det intressanta i sammanhanget är att de två läger som i den svenska debatten tycks avsky varandra mest, nämligen vänstern och de konservativa, faktiskt är de som borde ha lättast att enas. Höga minimilöner bygger på att arbetskraftsutbudet begränsas och lönekonkurrens hindras genom facklig organisering. Detta bygger i sin tur på att invandrare och gästarbetare utan utbildning eller yrkesvana inte har lätt att få uppehållstillstånd. Många debattörer med konservativa sympatier torde dessutom se ett värde i allmänna socialförsäkringar och allmän välfärd.

Att en sådan enighet om vissa grundläggande förhållanden finns kommer dock knappast att erkännas i den debatt som förs i Sverige idag. Vänstern är alltför upptagen med sin identitetspolitiska och postmoderna religion, medan högern inte vill stöta sig med liberalerna.