Hur mycket stryk ska man ta?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Som västerlänning, särskilt västerländsk man, verkar man av samtiden anses vara skyldig till praktiskt taget allt. Allt ont, alltså. Det goda, i den mån det finns något, är säkert någon annans förtjänst. Sannolikt ursprungsbefolkningarnas och kvinnornas.

Anklagelserna mot västerlandet och dess befolkning ligger som ett bakgrundsbrus i samhällsdebatten. Det är ständigt närvarande, man kan inte bortse ifrån det, man måste på något sätt förhålla sig till det. På en del ställen växer bruset till ljudet av styv kuling där det är svårt att uppfatta några andra toner.

Den 21 april skriver en italiensk kvinna, Igiaba Scego, född av somaliska föräldrar, i DN Kultur, ett särskilt stormigt ställe, om drunkningsolyckorna med flyktingar i Medelhavet.

När hennes pappa på 1970-talet lämnade Somalia kunde han resa till Italien ”som vilken annan människa som helst. Inga kärror, inga smugglare, inga skeppsbrott, inga hajar som väntar på att slita dig i stycken”.

Men numera har västerlandet avslöjat sitt sanna, rasistiska jag: ”Att resa idag är en exklusiv rättighet för människor från norr, från det västerland som gör sig allt mer isolerat och dövt för omvärlden. Om du har råkat bli född på fel sida av jordklotet kommer ingenting att vara dig givet”.

Igiaba Scego känner skuld över att tillhöra ett så ruttet ställe som Europa: ”Jag känner mig maktlös. Värre: jag känner mig som en mördare, eftersom den kontinent där jag är medborgare, Europa, inte lyfter ett finger för att skapa en gemensam politik som kan hantera denna havets tragedi på ett organiserat sätt”.

Hon kunde förstås resa till Afrika och själv hantera tragedin på ett organiserat sätt därifrån. Kanske skulle hon upptäcka att den som verkligen visste hur man höll ordning på flyktingströmmarna var Ghaddafi och rentav inse att Europa har sina dubier mot sådana kraftkarlar.

”Inte ens ordet ’tragedi’ är rätt i sammanhanget. Efter 25 år [sedan de första flyktinghaverierna i Medelhavet; PEs anm.] är det snarare befogat att tala om dråp än om tragedi…”

Hon menar efter ytterligare eftertanke att Europas skuld påminner om de argentinska diktatorernas på 1970-talet som släppte terrorister från flygplan att dö i havet: ”Jämförelsen är varken retorisk eller kontroversiell, utan teknisk och saklig”. Det handlar om en form av ”undanskaffande”, ”en form av massutrotning”.

Jag kippar efter andan. Jag är europé. Européer är skyldiga. Jag är skyldig till dråp. Enligt brottsbalken 3 kap. 2 § ska jag för dråp dömas till fängelse i lägst sex och högst tio år.

Landets främsta och mest prestigeladdade tidning, Dagens Nyheter, publicerar alltså en artikel där jag anklagas för ett brott som skulle rendera mig minst sex år på kåken.

Förresten är brottet egentligen grövre än dråp. Jag håller ju på med en form av massutrotning, vilket vad jag kan förstå måste vara en sorts brott mot mänskligheten. Värre brott finns inte. Till Internationella brottmålsdomstolen i Haag med mig.

Tänk om någon hade utslungat den sortens kollektiva anklagelser mot romer eller kvinnor eller judar. Att beskylla mig för att ägna mig åt massutrotning är, enligt min uppfattning, grövre än att tillvita romer tjuvaktighet, snarare som att beskylla judar för att äta barn.

Finns det någon gräns för hur skändliga och ogrundade gemenheter som antirasisterna på exempelvis Dagens Nyheters kulturredaktion kan tänka sig att frambära bara objekten för deras förgripligheter är de rätta?

PS Artikeln ska enligt uppgift ursprungligen ha publicerats i den i italienska tidskriften Internazionale, där kulturchef Björn Wiman, som det verkar, upptäckt den och befunnit den angelägen även för svenska läsare. Åtminstone har han själv översatt den från italienskan.