Jag brukar ögna igenom Dagens Medicin. Häromdagen fångade en förstasidesnyhet min uppmärksamhet: Strikt policy för vård av EU-migranter.[i] Om detta har man även kunnat läsa i dagspressen[ii].

Med EU-migrant menas romska tiggare från Balkan. Förvisso har denna definition, såvitt jag kan se, inte stöd i någon lag eller förordning, men begreppet används av branschorganet Sveriges Kommuner och Landsting[iii] (SKL) och andra, som om dess betydelse vore given.

Som alla andra söker tiggarna vård när de blir sjuka. Eftersom de är EU-medborgare har de rätt till vård här i landet. För tillgång till vård utomlands krävs att man visar fram det europeiska sjukförsäkringskortet (European Health Insurance Card) som hemlandets socialförsäkringsmyndighet ställer ut på begäran. Som rumänska medborgare har tiggarna (jag förutsätter att samma sak gäller tiggare från Bulgarien) rätt till sjukvård i sitt hemland[iv]. Således saknas anledning till en särlösning för deras del då de tar svensk sjukvård i anspråk.

Det går undan nu. Under januari månad har den verklighet många av oss varnat för börjat bli fullt skönjbar, då den ena samhällsinstitutionen efter den andra larmar om att man inte längre klarar sitt uppdrag. I samband med det har också åsiktskorridoren börjat rämna och andra röster än de vanliga ”allas-lika-rätt”- röster börjar höras. Men tonläget i ”debatten” har höjts märkbart. Det som i ett slag öppnade många slumrandes ögon var nyårsnattens händelser runt om i Europa, och det sätt på vilket det hanterades i ett första skede. De omfattande trakasserierna i Köln och på flera andra ställen kom till slut till allmänhetens kännedom – efter att den tyska polisen initialt försökt dölja det, och till och med uttalade att nyårsnatten i Köln varit lugn – och dammluckorna öppnades på vid gavel. Det blev med ens alldeles tydligt att medias, myndigheters och politikers gemensamma agenda om att mörka händelser som kunde ”öka på rasismen i samhället” blivit kontraproduktivt.

Jag tycker att Wikipedia är ett bra verktyg. När jag Googlar på något och får upp en massa länkar väljer jag oftast Wikipedia först, svensk och/eller engelsk version. Innehållet är oftast mer än nog och ger nästan alltid svaret på min undran. Det intressanta med Wikipedia är att det är skapat av användarna och förbättras fortlöpande av dem också. I denna artikel är verktyget tänkt att vara en förebild att tillämpa på ett annat område och för ett annat syfte. Patrik Engellau efterlyser strategier inom politiken som kan rädda Sverige. Här är mitt bidrag.

Strax före jul begärde den danske statsministern Lars Rökke Rasmussen att artikel 14 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skulle ses över.

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Det var inget populärt förslag. Rättighetsförespråkarna rasade ty att ifrågasätta den kanske allra heligaste rättigheten – asylrätten – var något alldeles oerhört.

En ny grupp samhällsbevakare tar över allt mer av de traditionella mediernas roll som samhällsanalytiker. Det är enskilda eller grupper som tar på sig att rapportera, analysera och öppet diskutera samhällsutvecklingen.

Detta har vuxit fram ur debatter i diverse sociala medier, för att nu ta mer organiserad form, med sakkunniga expertbloggare, analytiska online-tidskrifter och specialiserade facebooksidor och grupper.

Några exempel på ovanstående är givetvis här på detgodasamhallet.com, som du läser just nu, andra är ledarsidorna.se, nyheteridag.se, marcusbirro.se, tino.us, och bubb.la, för att nämna några.

Sverige och övriga EU-länder befinner sig i en process med allt stramare regler gällande asylinvandring. Frågan är var vi till slut kommer och landa och vad som kommer behöva offras på vägen. Är det anständigheten, det humana i asylrätten.

EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har uttalat att cirka 60 procent av de migranter som anlänt till Europa i själva verket är ekonomiska migranter utan skyddsbehov.

Med stramare regler kommer med tiden den andel som inte beviljas asyl att öka. Inrikesminister Anders Ygeman har meddelat att Sverige inom de närmaste åren kommer behöva tvångsdeportera cirka 60 000 – 80 000 personer som nekats asyl. Detta är en process som riskerar att bli blodig bokstavligt talat. Två mord på IKEA i Västerås har redan begåtts, dåd som har koppling till asylpolitiken. Daily Express har publicerat ett videoklipp med en afgansk migrant som hotar att ta livet av tio personer om han blir utvisad.

Förra året gjorde jag ett gruppbesök i Yad Vashem i Jerusalem – minnescentret för Förintelsen.

Inne på museet undrade en medresande pensionerad präst från Svenska kyrkan om det inte var araberna i Europa som var vår tids judar.

Tanken att araber idag förtrycks på samma vis som judarna förtrycktes under nazismen, en tanke som sprids från vänsterakademiska lärosäten, är prästen inte ensam om. När den amerikanske islamkritikern Robert Spencer besökte Sverige 2012 uttalade sig en kvinna från ”Stoppa nazismen”:

Det är en skräckpropaganda som liknar den som Nazityskland använde mot judarna väldigt mycket. Man har olika hatobjekt i olika tidsepoker och just nu är det muslimer man är ute efter.

När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson 2009 i Aftonbladet beskrev problemen med islams utbredning i Europa, kommenterade en kristdemokratisk bekant på Facebook:

Byt bara ut ordet muslim mot judar i denna artikel från 2009 så är vi tillbaka i 30-talets Europa då mörkermän till höger och vänster påbörjade utrensningar av bland annat judar, kristna och homosexuella. Huuuuva!

Stämmer då parallellen mellan dagens muslimer i Europa och judarna i Europa på 1930-talet?

Nej, skillnaderna är för många.

Jag heter inte Arvid Nilsson. Arvid Nilsson är ett namn jag begagnar mig av för att våga tala. Det kan tyckas fegt. Ofta hävdas att man bör stå för sina åsikter, vilket man ju inte riktigt gör om man samtidigt maskerar sig. Det finns till och med de som hävdar att åsikter framförda under pseudonym saknar värde. Denna ståndpunkt kan jag hysa viss respekt för, men jag menar att omständigheterna måste beaktas. Det finns situationer som legitimerar denna typ av anonymitet. Just nu råder sådana förhållanden i Sverige.

Thomas Gür

Det här med KU-anmälningarna med anledning av migrationspolitiken är onekligen intressant.

I grunden lät regeringen Reinfeldt Miljöpartiet diktera migrationspolitiken efter mars 2011 och Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK1.

I augusti 2014 anslöt sig Socialdemokraterna till MÖK1.

I grunden lät regeringen Löfven MP fortsätta att diktera migrationspolitiken efter valet september 2014.

Allt detta stadfästes i DÖ i december 2014.

I oktober gick ett mail ut från finansdepartementet till statssekreterarna. Budskapet var att samtliga departement skulle se över alla tänkbara möjligheter att spara pengar. Prognoserna för statliga utgifter under 2016 ser hisnande ut och regeringen har tvingats ta till bokföringstekniska knep för att undvika att spränga utgiftstaket. Under hösten har statliga bolag tömts på miljardbelopp och statsskulden har ökats på med nya lån. Samtidigt hävdar Stefan Löfven att det råder lysande tider och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Sveriges tillväxt.

Situationen är minst sagt förvirrande. Det tycks finnas ett gap mellan verkligheten och ledande politikers beskrivning av den. Ord och handling pekar åt olika håll. Stefan Löfven målar upp kulisser av välmåga, samtidigt som regeringens agerande snarare vittnar om desperation. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och våra största dagstidningar gör inga försök att skingra okunskapens dimmor för sina läsare. För att förstå vad som händer måste vi granska skeendet bakom Löfvens retorik och fundera över hur det kan råda ekonomisk uppgång och kris på samma gång.

Påve Franciskus kommer i höst att besöka Lund för att uppmärksamma att det var 500 år sedan reformationen inleddes. De senaste påvarna har sträckt ut handen till de historiskt separerade protestanterna. Och i höst når påvens budskap om försoning också Sverige.

Vårt senaste påvebesök var 1989 när Johannes Paulus II besökte Uppsala. Då tog Ulf Ekman, grundare av den protestantiska Livets Ord-rörelsen, hård ton mot påven. Idag har Ulf Ekman tillsammans med hustrun Birgitta konverterat till katolicismen, en livsresa de beskriver i sin bok ”Den stora upptäckten: vår väg till Katolska kyrkan” från 2015.

Denna konvertering var en unik händelse som uppmärksammats i hela världen, eftersom protestantiska samfundsgrundare inte brukar bli katoliker, och i tidningen Dagen jämförde Joel Halldorf, lektor i historisk teologi, Ekmans konvertering med drottning Kristinas konvertering 1654.