Patrik Engellau

En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.

De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)

Patrik Engellau

På morgonen den 25 februari läste justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Svenska Dagbladet till morgonkaffet. Han fastnade för en artikel av Nuri Kino som handlade om att kristna blir förföljda av muslimer på asylboendena och att det borde finnas fredade boenden för de kristna. Johansson blev lite bekymrad särskilt som han, enligt citat i artikeln, sagt att det inte behövs separerade boenden eftersom ”vi har ganska mycket i vår verktygslåda som vi kan använda oss av”. Så, ungefär, hetsa inte upp dig, Nuri Kino, myndigheterna har läget under kontroll.

Migrationsministern gillade inte det där. Nuri Kino jämförde honom med Saddam Husseins notoriskt lögnaktige talesman Bagdad Bob. Han beslöt att ringa till Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.

Patrik Engellau

Jag har ägnat en eftermiddag åt att studera dels Migrationsverkets Verksamhets‐ och utgiftsprognos 2016‐02‐04, dels verkets Budgetunderlag 2016 – 2019.

Bilden framträder av en stolt och framgångsrik myndighet som drivs av en stark övertygelse om att den gör en ärofull insats för ett värdigt mål som väcker respekt och beundran i en hel värld. Man känner att Migrationsverket tycker sig ha fått vind i seglen. Här talar den humanitära stormaktens djärvaste avantgarde. Generaldirektör Anders Danielssons inledning i Budgetunderlaget ger intrycket att det är Migrationsverket som värnar Sveriges heder och anseende:

Uppdraget att värna asylrätten har högsta prioritet för Migrationsverket. Sverige hör till de länder i Europa som tar ett stort ansvar för att värna asylrätten. Vi betraktas som ett internationellt föredöme av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är något som vi kan vara stolta över och det ger styrka när vi tar oss an de utmaningar som väntar de närmaste åren.

Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var verkställande direktör på Volvo åren 1956 – 71. Han hade utmärkta kontakter med den socialdemokratiska staten. Han berättade för mig att när han ville något så ringde han till Gunnar Sträng – finansminister mellan 1955 och 1976 – och gjorde upp.

Storkapitalet och staten kom bra överens. De stora företagen var motorn i svensk ekonomi. Det som var bra för Volvo och de andra storföretagen, det var bra för Sverige. Det fattade socialdemokraterna. Detta är, enligt min uppfattning, förklaringen till en av grundbultarna i svensk politik genom decennier, nämligen den militära alliansfriheten.

Patrik Engellau

I måndags googlade jag på ”European migrant crisis” och ställde in sökningen på det som publicerats den senaste timmen. Jag fick ett sextiotal träffar. Det känns som uppmarchen till första världskriget. Det finns ingen politisk styrsel, ingen gemensam ledning. Här kommer ett axplock bland notiserna:

Patrik Engellau

Asylrätten bör upphävas och ersättas av ett kvotsystem som i Österrike. Ett upphävande strider emellertid mot EUs regelverk (vilket Österrike inte brytt sig om). Så här skulle Sverige kunna resonera.

Lyssna nu noga, EU, för jag har läst fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där en del uppgifter fördelas mellan dig och ett medlemsland som Sverige. Sverige har uppfyllt varenda paragraf till punkt och pricka, men det har inte du.

Enligt Artikel 78 paragraf 1 ska du utforma en gemensam politik för asyl och annat internationellt skydd för tredjelandsmedborgare som behöver skydd. Denna politik, står det, ska överensstämma med FNs Genèvedeklaration. Låt oss se hur du har lyckats.

Patrik Engellau

Jag letar förgäves i svenska media efter fakta om den europeiska migrantsituationen så jag går ut på nätet och letar. Det här är ungefär vad jag tror mig ha hittat.

Under årets första månader har omkring 100 000 migranter anlänt till Europa från Turkiet. Det är tio gånger så många som under samma period förra året. Om några veckor börjar våren och då förväntas flödena öka, inte bara till Grekland, utan också till Italien, dit migrationen delvis tycks ligga nere under vintern.

Antalet asylsökande i Sverige är trots detta fortsatt jämförelsevis lågt med en bit över 600 ankommande i veckan. Hur kan det komma sig? Beror det på de svenska gräns- och ID-kontrollerna?

Patrik Engellau

Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

För en vanlig medborgare som inte är rasist i bemärkelsen att han tycker att snart sagt alla människor i Mellanöstern och Nordafrika måste få komma till Sverige för att de ska få en chans att göra något vettigt av sina liv och ej heller tror på påståendena 1) att alla migranter är krigsflyktingar och 2) att nästan alla migranter är syriska läkare, för en sådan vanlig medborgare förefaller den svenska migrantsituationen absurd och den svenska migrationspolitiken, i den mån det finns någon, huvudlös.

Patrik Engellau

Den 23 juni ska Storbritannien rösta om ett eventuellt utträde ur Europeiska Unionen. Det är en stor sak. Om John Bull – som är engelsmannens symbolnamn på sig själv – skulle fråga mig om min åsikt så skulle jag svara så här.

Dear John,

Det är vänligt av dig att fråga. Jag framför dessa synpunkter med största ödmjukhet; vem är jag att ge dig några råd?

Patrik Engellau

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

Det märkvärdiga med det samhälle jag upptäckte var att människorna faktiskt trodde att den där lilla kommittén – den bestod bara av några hundra människor av en total befolkning på säkert flera miljoner – kunde lösa de övrigas problem. Jag säger det igen så att du verkligen förstår hur dessa människor tänker: av en befolkning på låt oss säga tio miljoner skulle runt 350 stycken ta hand dels om sig själva, dels om de övriga 9 999 650 personernas välfärd.

I själva verket handlar det inte ens om 350 stycken eftersom dessa enligt de lokala sedvänjorna utser en lite grupp om kanske tjugo personer som egentligen förväntas göra hela jobbet. Jag ser att du misstror mig.

Patrik Engellau

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Jag tror att västsamhällenas dominerande värderingar har ändrat sig på ett lika fundamentalt sätt som de materiella villkoren. Tidigare levde vi fattigdomens värderingar. Numera lever vi rikedomens värderingar.

Patrik Engellau

Människan skapar förståelse med hjälp av idéer som pusslas ihop till en bild som vi känner igen och tycker oss begripa. Dessa idéer – eller tankefigurer, memer, uppfattningar eller vad man vill kalla dem – sönderfaller i två typer: formbara idéer och fasta idéer.

De formbara idéerna är sådant som den gängse debatten gäller och som så kallade opinionsbildare och politiker pratar om, till exempel om Nobelhuset på Blasieholmen bör byggas eller inte, om Margot Wallström gjorde något skumt när hon fick en lägenhet av fackförbundet Kommunal. Jag kallar dem formbara eftersom de knådas av samtal och skriverier och inte funnit någon slutgiltig form så länge detta masserande pågår.

Patrik Engellau

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Det är inte så att jag tror på arbetsvärdeläran, som är det bärande elementet i Marx ekonomiska teori, men filosofer väcker inte nödvändigtvis respekt för att de har rätt, utan för de kraftfulla perspektiv de i enstaka fall förmår anlägga på tillvaron. Genom sin indelning av samhället i kapitalist- och arbetarklass lyckades Marx som ingen annan tänkare sätta sin prägel på hela förra seklets självförståelse. Om detta var ”rätt” eller ”fel” spelar inte så stor roll; det var stort nog att nästan alla människor anslöt sig till synsättet. Och vi håller oss krampaktigt fast vid denna tudelning, exempelvis när vi envisas med att tala om ”socialistiska” och ”borgerliga” partier.

Patrik Engellau

År 1991, efter de borgerligas valseger, blev jag ombedd att av kommunstyrelsen i Vaxholm att införa ett pengsystem för skola, barn- och äldreomsorg. Jag hade skrivit böcker om sådant och kuskat runt i kommunerna och berättat och ritat på vita tavlor. (Jag tror jag höll samma inspirerande föredrag trehundra gånger. Det spelades in på video och gick runt i kommuner och landsting.)

Det är väldigt mycket pyssel med en sådan reform. Vilken grad av frihet skulle kommunen ge åt sina olika skolor, dagis, fritids och boenden? Hur skulle löner sättas? Vad skulle hända om någon enhet gick med förlust? Skulle ett kommunalt dagis på fritt bevåg kunna byta lokal till något billigare?