Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text där jag ondgjorde mig över att gästerna på asylboenden sitter och har tråkigt i stället för att göra nyttiga saker såsom att lära sig svenska.

Jag blev genast kontaktad av en eldsjäl i Åre kommun, som förklarade att där, minsann, hade det startats språkundervisning på det lokala asylboenden, som med ungefär 630 boende ska vara Sveriges största. Kul, sa jag, själv ska jag till Åre för att åka skidor till nyår, får jag komma och titta?

Patrik Engellau

Jodå, det verkar som om polisen mörkat information om övergrepp och våldtäkter som genomförts exempelvis av ensamkommande flyktingbarn under några år vid ungdomsfestivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården. Dagens Nyheter slår sig för bröstet och tar åt sig äran av att nu i januari 2016 ha avslöjat polisens missgrepp i augusti 2015: ”DN:s granskning visar att interna larmrapporter har tystats ned”.

Att just Dagens Nyheter skryter upp sig är extra skenheligt eftersom just Dagens Nyheter fick tips redan omedelbart efter festivalen av en polis och en psykolog som själva iakttagit övergreppen (enligt denna åtminstone till synes vederhäftiga artikel). Dagens Nyheter besvärade sig då i augusti emellertid inte med att ens undersöka saken eftersom tidningen bedömde att det handlade om ”SD-fabrikationer eller SD-falsarier”.

Journalisternas plötsliga upprördhet över att polisen undvikit att rapportera av hänsyn till förövarnas etnicitet ger dålig smak i munnen. Som om just detta beteende inte varit gängse praxis i det officiella Sverige, däri inbegripet media!

Patrik Engellau

Jag har som sagt jobbat en hel del med u-landsbistånd. En av de välvilliga och bärande tankarna bakom den verksamheten är att vi, som kommer från de rika i-länderna, vet något som de fattiga u-länderna, enkannerligen deras politiska ledning, inte vet eller har lust att fatta.

Nobelpristagaren i ekonomi Gunnar Myrdal publicerade år 1970 en bok som heter Politiskt manifest om världsfattigdomen där han drar slutsatser av decenniers forskning om underutvecklingen och dess orsaker. Han pekar på företeelsen ”den mjuka staten”, ett begrepp som han själv myntat. Den mjuka staten är nyckfull, korrupt och opålitlig, inte nödvändigtvis för att dess ledare skulle vara ondskefulla, utan för att staten inte har verktyg att genomdriva sin vilja (om den har någon) och uppfylla sina löften (som den dock inte underlåter att avge). Myrdal hävdar att sådana länder måste genomföra radikala reformer – till exempel jordreformer och krafttag mot korruptionen – för att ha en chans att få fart på utvecklingen.

Patrik Engellau

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Denna angelägna kontakt mellan å ena sidan regimen och makten och å den andra det arbetande folket har organiserats på olika sätt i olika samhällen.

Ibland, som under l´ancien régime i Frankrike, har den inte organiserats alls och då gick det som det gick.

Patrik Engellau

Jag tror hela debatten om invandringen och sverigedemokraterna och hur en hygglig medborgare bör förhålla sig till dessa företeelser är felkonstruerad. I själva verket är den ingen debatt, utan en kampanj som går ut på att alla de som skulle vilja ha en riktig debatt bör skämmas eftersom 1) de flyktingar och andra som vill komma hit har det besvärligt och därför bör åtnjuta en näst intill obegränsad rätt till stöd och omsorg och 2) att de som har en annan uppfattning är sverigedemokrater i garderoben vilket är skämmigt med tanke på 3) att sverigedemokraterna dels slåss med järnrör, dels pratar om nation och folk vilket även Hitler gjorde varför de är fascister och rasister.

En seriös debatt skulle endast syssla med 1) eftersom 2) och 3) bara handlar om smutskastning, vilket kan vara en nog så nyttig och underhållande hantering inom politiken, men knappast är till hjälp när en osäker och reflekterande människa försöker skapa sig en hållbar uppfattning i en etisk fråga.

Patrik Engellau

Den svensk-tjeckiske filmkritikern och kulturdebattören Hynek Pallas skrev nyligen en krånglig och upprörd men likafullt klargörande artikel i Svenska Dagbladet.

Det krångliga är att han förfäktar att viss tolerans är bra, till exempel tolerans mot romer, medan viss tolerans är dålig, till exempel tolerans mot sverigedemokrater. Det har jag svårt att begripa.

Patrik Engellau

Du behöver inte läsa den här texten. Du vet redan allt som står här. Texten är bara en bekräftande påminnelse om att det välfärdsindustriella komplexet finns och som alltid flitigt arbetar för att kunna utvecklas, skaffa fler tjänster, erhålla större budgetar och gå på fler kurser och så vidare.

En liten detalj som du dock kanske inte uppmärksammat är att otippade argumentationslinjer står till buds för detta anslagsfinansierade organisationssystem som ett privat företag aldrig skulle kunna använda, nämligen ”ge mig mer pengar för att jag är så dålig på att göra mitt jobb”.

Patrik Engellau

Nu verkar vad som helst kunna hända. Fort går det och det tycks inte behövas någon diskussion och eftertanke innan politiken läggs om.

Den plötsligt upphävda asylrätten är ett exempel. Nyligen var den helig (och jag försvarade den själv rätt kraftfullt för bara en månad sedan i denna krönika). Beslutet om id-kontrollerna annullerade, vad jag kan förstå, asylrätten. Det hävdas att bara tjugo procent av migranterna visar upp id-handling vid asylansökan. Om man antar att de övriga åttio procenten saknar id-handlingar har beslutet om id-kontroller undantagit åtta av tio migranter från rätten att söka asyl i Sverige.

Det kan hända att det är bra att Sverige avskaffar asylrätten. Jag har inget emot att vårt land går emot olämpliga internationella traktater som vi av oförsiktighet undertecknat. Men jag gillar inte att det bara sker hux flux utan diskussion och utan noggrann beredning och i stället bara som en bieffekt av något annat.

Patrik Engellau

Den här texten handlar inte om en viss sakfråga, utan om medierapporteringen kring densamma. Men först sakfrågan.

Under nyårsnatten inträffade kravaller med inslag av rån, skadegörelse och våldtäktsförsök utanför centralstationen i den tyska staden Köln. Enligt den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), ett pålitligt kvalitetsblad i nivå med The New York Times, hade ett tusental män med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika samlats. Redan tidigare hade sådana personer rånat och bestulit folk i området. På nyårsnatten antog den brottsliga verksamheten dittills okända proportioner. I stället för att enskilda män, eller män i grupper om två och tre, ofredade kvinnor hade de nu gått samman i större gäng för att trakassera kvinnorna. Polischefen talade om ”Brott i en ny dimension”. Överborgmästarinnan sa: ”Vi kan inte tolerera att det uppstår ett tomrum där ingen rätt existerar”. ”Vi kan inte acceptera att nordafrikanska mansgrupper organiserar sig för att förnedra kvinnor med skamlösa sexuella attacker”, sa delstatens inrikesminister.

Hur har då dessa händelser uppmärksammats av media? Jag googlade på sökbegreppet ”centralstationen Köln” med begränsningen ”senaste veckan” på ett antal olika språk.

Patrik Engellau

Det måste ju finnas något annat än migrantströmmarna att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

På portugisiska och spanska heter tecknet arroba. Arroba är en gammal iberisk viktenhet, som i Portugal motsvarade 14,7 kilo och i Spanien lite mindre. Denna viktenhet skrevs @. Om jag alltså ville omnämna 147 kilo potatis så skrev jag 10 @ potatis (och läste tio arrobas potatis).

Termen kommer från ett arabiskt ord som betyder en fjärdedel, nämligen en fjärdedel av vad en åsna förväntades kunna bära, vilket då blir runt 60 kilo (så det verkar stämma på ett ungefär).

Patrik Engellau

Ursäkta att jag säger det, men Sverige är en provinsiell kultur. Jag älskar mitt fosterland, men det hindrar mig inte från att skärskåda och bedöma dess tankevanor. Skulle jag inte kunna älska ett handikappat barn?

Provinsiell betyder landsortsmässig eller småstadsaktig, vilket i sin tur betyder, enligt mitt sätt att se, ”instängd i sitt eget betraktelsesätt” eller ”omedveten om att det egna betraktelsesättet bara är ett bland många”. Motsatsen till provinsiell är kosmopolitisk, vilket, fortfarande efter min uppfattning, betyder ”medveten om världens mångfald och ibland obegriplighet”.

Den provinsielle tror att alla andra folk, under den yttre kulturfernissan, tänker som provinsens folk. Den kosmopolitiske vet att det inte ligger till så.

Patrik Engellau

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

I välfungerande samhällen har sådana kårer i allmänhet en egen etik som de själva värnar om att upprätthålla. Låt mig ge ett exempel. I Brasilien ramlar broar ibland ihop därför att ingenjörerna slarvat med armeringsjärnen (eftersom de måste spara någonstans för att få ihop till mutorna till de politiker som beställt bron). I Sverige skulle en brokonstruktör inte gå med på det. Jag kan ha fel, men jag tror inte en svensk ingenjör ens skulle kunna tänka tanken.